Marie gick klassen under mig på musikskolan och en sommar så typ dejtade vi lite. Idag är det typ 20 år sedan vi sågs senaste och vi har bestämt fika-möte på Vetekatten. Jag spanar efter någon blond självlockigt persen (alt. grå) men så kommer hon då in-cyklandes och ser typ ut likadan som förr. Hon har familj och vi visar bilder på våra barn (och jag barnbarn) och tar ikapp. Tänk att så mycket och knappt ingenting har ändrats.

Det är länge sedan bilden är tagen men jag känner igen mig. Den stora munnen och ögonen som hänger lite. Men det som jag blir mest glad för då jag ser bilden är att jag skapar. Det har jag alltid gjort. Det är nog en prinsessa under en förtrollad himmel jag målat här. Mor och far la ner en förmögenhet på ritblock och pennor till mig och så här i efterhand så var kanske just måleriet som band min far och mig tillsammans. Det var den stunden då vi tillbringade med varandra. Han med sitt block, jag med mitt. Annars gillade han jakt och fiske som systrarna Bec och Zuzette, men då var jag hellre med mor. Tänk att en gammal bild väcker så nya tankar. Amen.