Jag vaknar upp rätt tidigt och är inte helt otippat märkt av gårdagens födelsedagsfest och de lyxviner vi skrapat ihop från vårt ställ. Well. Livet går ju vidare ändå och jag matar i mig lite resorb och en värktablett. Det var värt det. Denna gång iallafall…
Efter frukosten så åker vi till pappa som bor på ett demensboende ett stenkast invid. Då vi kommer så plockar han otippat upp sladden till sin golvlampa och får för sig att han pratar telefon. Han säger att han inte har tid att prata längre då han fått besök av sin son… Well. Livet går vidare i en annan skepnad…
Han är lite bekymrad över de skulpturer han (enligt honom) försökte slutföra igår. Det hade tydligen blivit något lurt med bandsågen och saker blev inte riktigt som han tänkt sig. Nej livet blir inte alltid det. Som nu. Då jag håller hans hand och han lutar sin panna mot min och ber om att få komma hem.
Jag bäddar ner honom för en liten lur och han är orolig att jag ska smita och lämna honom ensam där. Det är just det jag gör, ja jag smiter iväg och hoppas att dimman ska bli tätare och växa sig tjock. Att längtan efter det som en gång var ska förblekna och att en frid ska infinna sig och föra honom hela vägen hem till Pärleporten. Amen.
Åh så fint ❤️😢