En förträfflig värdinna & ett avsked

Det är vår sista dag här i Skåne och jag vill passa på att strö blommor för helgens värdinna/ våra barns mor Eve. Hon har fixat, trixat, bakat och blåst ballonger samt sett till att alla fick en fantastisk fin helg. Hurra för dig.

Eftersom jag och Zeb bodde lite utanför stan (i Svarte) vid havet så passade vi på med några extra dopp (fann ett nakenbad idag/ tror vi, men säker är jag inte) och efteråt strålade vi samman med Eve och hennes systrar (+ Alva & Fred) för en farväl-lunch.

Många kramar senare så hann vi med en tur på Svaneholms slott (vacker miljö, men mediokert innehåll) samt en powernap i bilen medan Zeb körde (vinet tar på krafterna)

Tack alla ni som gjorde denna långhelg så sprudlande och underbar, och än en gång – Grattis Alva!

Alva tar studenten

Ja så var det dags för resans epicentrum och vår extradotter Alva går ut gymnasiet.

Efter utsläppet tar hennes fine bror Fred med henne i en dekorerad cykel-kärra runt Ystad, det medan Eve (hennes mor) och hennes systrar har bullar upp för fest.

Festen sker på deras otroligt mysiga innergård och det blir bubbel och massor med god mat. Det hålls tal från höger och vänster och solen skiner på oss och på den lyckliga studenten. Framför henne väntar livet och det verkar som om det är London som får detta solskensknippe till sig.

Grattis ännu en gång Alva. We love you!

Dagens alla roller

Denna morgon iklär jag mig mina nya löparskor och blir idrottsmannen som springer 10km. Sedan iklär jag mig frisörrollen och njuter av det underbara jobb jag har och att kunderna återvänt efter Covid-krisen.

Efter jobbet blir jag ”Mon ami Mió” och tränar mina sånger inför söndagen, för att sedan axla rollen som farfar och cykla till barnbarnen med en ryggsäck full av grönsaker. Det ska bli sallad (jag tar på mig förklädet och blir kock) och vår son (kocken) Aidan kompletterar med Parma-skinka & burrata. Jag har även funnit svenska jordgubbar som sallads-ingrediens – vilket gör barnbarnen euforiska.

Jag har blivit lite större på sistone och min 16 år gamla Dries Van Noten T-shirt som jag vårdat ömt (inköpt i Antwerpen) byter denna dag ägare. Den är lite stor med det bekymrar inte Vincento det minsta.

Tack älskade Team Evanne för att jag har er, utan er vore jag inget. Amen.

PS: Vincento har även ärvt mitt högra lite mer hängande ögonlock – #loveit

Plötsligt händer det

Idag är ingen vanlig dag nej vår minsting Armand fyller hela 30 år idag och hans fru Ingy fyller nästan det med (på samma dag!!!) Grattis till er båda/ längtar tills det att Norge släpper in oss besudlade svenskar och vi får gulla med barnbarnen Isolde och Hubére.

Vincento (barnbarnet) ringer på högtalartelefon: Gammelfarfar och morfar har farit till himlen!
Mió: Det bästa med det är att dom båda är friska nu…
Vincento: Men hur kom dom dit?
Zeb: Dom flög
Vincento: Jaha. Men jag vill ha en grön spargris.

Efteråt så blir jag både munter och gråter samtidigt. Sådant är också livet…

Team Evanne

Ååå vad jag älskar att ha minstungen hemma igen. Ja det är långt till Stavanger och vi har mycket att ta ikapp. Så mycket är förändrat sedan vi bodde ihop, typ två barn och fru – men ändå känns allt som förr på något underligt sätt.

Då Armand var pojkvasker hade jag inte tid att aktivera barnen med motion, nej tre barn, företag, matlagning och läxläsning slukade liksom all tid. Jag försöker ta igen det nu och tar med honom på ett 45 minuters hårt spinningpass. Efter det så sällade sig Amoranda för 45 minuters gym – följt av lunch.

På nåt sätt så har min fars bortfall fått mig att vilja knyta ännu tightare till de som är kvar, ja jag älskar Team Evanne.

PS: Jag får just ett sms av Armand. ”När ska jag vara hemma?” Allt är som förr…

Dagen efter

Yra av gårdagens alla känslor och hädelser så stiger jag och minstingen Armand (30 år den 31/5!) ändå upp i ottan, kör tio mil hem till mor för en eftersamling + palt-lunch. Det är som om begravningen fortgår och vi bearbetar gårdagen, familjebilder på väggarna och känslor.

Mor öppnar fars garderob för utrensning och jag tar med mig en svart slips, Bec hamnar i en rutig flanell-himmel och Armand finner två fantastiska jackor.

Så med en slips full av minnen och en mage full av palt så styr vi därefter åter mot kusten. Väl hemma bestämmer jag mig för en powernap men kroppen bestämmer sig för att stänga ner i en Törnrosa-sömn som varar i timmar. Amen.

Vila i frid far

I vissa kulturer har man begravt sina nära och kära med guld och annan rikedom, så att på andra sidan skulle kunna fortsätta ha det gott. I värsta fall har man slängt dit några levande slavar också, i tron att dessa skulle fortsätta tjäna sin herre.

Min far begravs också med sina skatter, ja kistan dekoreras med granris och en tjäder-skulptur som han gjort. Det ligger där också ett fiskespö, mossa och blommor. Men lika mycket som jag visualiserar att far nu fiskar regnbågs-forell så är det mest av allt en fingervisning om vem far var. Skogsmannen, jägaren, skulptören, den äkte mannen och den snälla stora fadern.

Det blir en väldig fin begravning och vår yngste son sjunger några verser av den sång han skrivit till far (ni kan lyssna på den i helhet här) Vi sex syskon bär tillsist ut kistan ur kyrkan och lägger den sedan vi hans grav, där tar vi farväl och gråter och begrundar detta fantastiska liv vi fått att förvalta. Du gjorde det väl far – vila i frid. ¨