Filosofi på morgonkvisten

Det är dagen innan far begravs men jag påminner mig om att det i själva verket är hans jordiska skal som nu läggs i vår familjegrav, tätt intill mormor Vendla och morfar Karl-Elfrid.

Det är lite klurigt att vara uppväxt i en kyrka, då man mer eller mindre sektistiskt matas med ”sanningar”, odiskutabla tolkningar om vad som är den enda vägen. Så här i backspegeln så tänker jag att ”alla vägar bär till Rom” eller att själen i oss är som en lånebok som en dag måste återlämnas, att anden med en sista suck tillsist uppgår i himmelriket. Jag tänker på själen som en gudagåva att förvalta och att det goda du gör resulterar i att ditt liv blir en fantastisk roman, men även att ondska kan förvandla ens dagar till en obetydlig och dåligt skriven novell. Summa kardemumma – det är alltså upp till dig och mig att göra vårt bästa av de dagar vi fått till förfogande.

Då jag skriver detta är klockan runt 06.00 och jag har redan hunnit dricka kaffe och sett om ett avsnitt av en Netflix-serie som jag somnade till igår. Jag textar med minstingen Armand som är påväg till Sverige från Stavanger, jag textar med lillasyster Bec som idag landar från Göteborg. Snart är vi sextetten av syskonen samlad runt mor och vi får i morgon ta ett sista farväl och tacka för de dagar som far förvaltade på ett helt fantastiskt sätt. Amen.