Kategori: C’est la vie

mio

En dag med Tintin och kulturkoftor

C'est la vie, La France, Team Evanne

Jag har spanat in väderleken och funnit att på söndagen kommer regnet. Det innebär att dagens lördags-promenad måste vara dubbelt så lång och jag tar Amoranda med på en tur till klipp-badet för en fotosession.
På vägen dit ser hon affischer om en Tintin-utställning och jag använder all min franska-kunskap till att lokalisera tillbudet. Vips så är vi där. Amoranda har följt Tintin i hela sitt liv och jag har nog slö-tittat på honom av och till. Men det är mäktigt då vi passerar dessa rum och klenoder, dessa skisser och rutor som Georges Remi (alias Hergé) skapat.
Sedan blir det shopping. Amoranda tömmer inte bara sitt konto utan även delar av mitt. Själv får jag mig EN matros-randig T-shirt medan min dotter får allt från svarta goth-kjolar till lavendelfärgade kultur-dams-koftor.
Nu är jag pank (swisha gärna) och vi lagar pasta med bacon & co till middag. Livet är gott. Jag ringer mina vänner. I Luleå har Inpuls (mitt gym) fest och på något sätt så dansar jag med dem. Ha en underbar lördagkväll mina läsare.

mio

Små & stora utbrott

C'est la vie, Team Evanne

Ja då kör vi! Det är dags för en far och dotter-resa, med allt vad det kan innebära – men nu kör vi! Kan det bli komplicerat att resa med ett ”barn”? = ja visst! Kan det bli komplicerat att resa med en kvinna med autism = JA!
Det blir små och stora aggressions-utbrott för att sittplatserna på planet inte var bra, för att en parfym doftar för mycket och för att barn ljuder. Andas. Det finns goda stunder mellan utbrotten också, kom ihåg dessa. Borde jag anteckna dessa? Vi är dock framme i UNDERBARA NICE och även om ett inferno just avslutats (då hon inte tänkte bädda sin egen säng) så sitter jag på balkongen och tänker på i morgon. I morgon kommer allt att ha blivit lite mer vardag och allt kommer att gå smidigare. Är jag värd ett glas vin till? JA!

mio

Nu med ispåse

C'est la vie, Merde

17:43. Ligger på mitt favvoställe. På mage på min turkosa orientaliska matta med fårskinnen från Gotland under mig. På vänster rumphalva, en ispåse – ja jag testar allt för att vara i toppform innan Frankrike. Har testat värmedynan utan framgång så nu kör vi detta. Hu!

Längtar efter att ta en kik på ”The Long Shadow” som DN gett så bra recension. Må gott!

mio

Envis som synden

C'est la vie

Jag laddar för att bli helt återställd och jag är envis som synden. Jag varvar allt från kiropraktor, kinesolog, fysioterapeut, Gud, akupunktör och läkare – allt för att vara i toppform för min och Amorandas franska träningsresa som startar i slutet av nästa vecka. Jag har piller i travar, några helande droppar och jag har printat ut övningar som jag utför (många ålandes efter golvet) I slutändan kommer jag inte att veta vad som helade mig, men jag tror nog att envisheten blir min frälsare.

mio

En tuff öppning av veckan

C'est la vie, Musique, Qui

Måndag och vi kör igång hårt. Den öppnar sig med akupunktur (ischias) och ett nytt sätt att sätta nålar. Inte som jag är van vid med ytskinns-placade nålar, triggerpunkter som ska stimuleras. Nej denna gång trycks en och samma nål genom huden, köttet ändå ner i muskeln. Ni hör ju. Jag sa ju att vi började hårt.

Efter jobbet blir det kultur igen. Det är Fredrik Benke Rydmans föreställning ”Master of dance”. Det är en sorts monolog-stand-up-improvisations-dans-föreställning. Spretigt? Nja lite. Fredrik är en cooling och jag njuter mest då han gör det han kan bäst – nämligen DANSA! Det finns betagande svärta också, som när han berättar om Per Jonsson (topp-koreografen) som tog farväl till jorden dagen innan hans verk skulle haft premiär och då Fredrik skulle ha vart med.

Måndagar alltså!

mio

Lördagen 17/2

Bon appétit, C'est la vie

Det är lördag och det är bara att spänna på sig förklädet och sätta igång att jobba (PS: förkläde används vid färgning) Vi jobbar bara halv dag på lördagar och kunderna är då oftast från fjärran. Idag kommer en familj från Kalix.

Ute har vintern liksom accelererat och igår såg jag turister som gick med uppfällda paraply för att skydda sig från snöfallet, tänk det har jag aldrig sett förut.

16.17: Vi har preppat middagen, ja ikväll blir det tacos. Jag är inte en stor fan av just det köket men dag har jag liksom kryddat upp det lite annorlunda och den kvalmiga taco-kryddan som finns färdig att köpa har nu fått göra sällskap av vitlök, ingefära, trattkantarell-fond, citron, chili och lök. Mmm.


– Ha en underbar lördag mina vänner.

mio

Ett kärt återseende

C'est la vie

I ett väntrum säger hon ”dig känner jag igen”. Jag frågar vart vi träffat på varandra och hon säger ”Stadsöskolan” Jag flyger då upp och ger henne en kram, ja ja det är ju gympaläraren Marianne!

Jag minns i åk 6 då Marianne hade oss i gymnastik. Då fröken läste upp vilka som hade fått 5:or i betyg så fick både jag och mina klasskamrater en chock då Marianne hade delat ut högsta betyget till mig. Någon bu-ade. Detta var tack vare att Marianne satsade på redskapsgymnastik och jag var den som var smidigaste utav alla. Ingen plint var för hög, ingen bom för skräckinjagande, inget rep för slingrande. Vi pratar gamla minnen och om lärare som inte längre finns kvar. Sedan vinkar vi farväl, fyllda av gamla och nya minnen.

PS: Jampa som sedan att ta över gymnastiken för killarna satsade hela sin själ på teamsport som basket, ishockey och fotboll. Betyget mitt sjönk till en 2:a…

mio

En irriterad bakdel & skön musik

C'est la vie, Musique

Inflammationen i höger skinka (piriformis) vägrar ge sig och jag matar värktabletter och stapplar runt som om liten farbror. Fuck! I morgon har jag dock tid hos en kiropraktor så vi får se om något kan göras. Det är bitvis intressant att studera sin kropp då den inte fungerar, hur allt liksom sloknar bara för att en liten muskel inte vill sluta irritera. Jag vet varför den gör så här, jag har nämligen börjat om att löpträna och JAG VET att man ska ta det hela varsamt i början och successivt öka (men jag är liksom för otålig för denna process). Nåja, jag ska lägga det på minnet nu.

Jag hittar på lugna saker att göra efter jobbet, som att ligga på ett hårt golv, vilket känns skönare för smärtan en en sviktande säng. Jag hittar lugn musik att lyssna på. Som denna där Jacob Collier är inblandad. PS: Vi har biljetter till honom i oktober!