Dagen efter

Yra av gårdagens alla känslor och hädelser så stiger jag och minstingen Armand (30 år den 31/5!) ändå upp i ottan, kör tio mil hem till mor för en eftersamling + palt-lunch. Det är som om begravningen fortgår och vi bearbetar gårdagen, familjebilder på väggarna och känslor.

Mor öppnar fars garderob för utrensning och jag tar med mig en svart slips, Bec hamnar i en rutig flanell-himmel och Armand finner två fantastiska jackor.

Så med en slips full av minnen och en mage full av palt så styr vi därefter åter mot kusten. Väl hemma bestämmer jag mig för en powernap men kroppen bestämmer sig för att stänga ner i en Törnrosa-sömn som varar i timmar. Amen.

Vila i frid far

I vissa kulturer har man begravt sina nära och kära med guld och annan rikedom, så att på andra sidan skulle kunna fortsätta ha det gott. I värsta fall har man slängt dit några levande slavar också, i tron att dessa skulle fortsätta tjäna sin herre.

Min far begravs också med sina skatter, ja kistan dekoreras med granris och en tjäder-skulptur som han gjort. Det ligger där också ett fiskespö, mossa och blommor. Men lika mycket som jag visualiserar att far nu fiskar regnbågs-forell så är det mest av allt en fingervisning om vem far var. Skogsmannen, jägaren, skulptören, den äkte mannen och den snälla stora fadern.

Det blir en väldig fin begravning och vår yngste son sjunger några verser av den sång han skrivit till far (ni kan lyssna på den i helhet här) Vi sex syskon bär tillsist ut kistan ur kyrkan och lägger den sedan vi hans grav, där tar vi farväl och gråter och begrundar detta fantastiska liv vi fått att förvalta. Du gjorde det väl far – vila i frid. ¨

Plötsligt minns jag

Plötslig minns jag sången som jag hade velat sjunga på fars begravning. Den Barbra sjunger till sin pappa i värdens bästa musikal “Yent´l” Jag har också lagt på minnet att INTE sjunga på någon närståendes begravning, ja det är stor risk att tårarna tar över och att det urartar till en sorts dikt (ja, det har hänt en gång) Var så goda – “Papa can you hear me” Till dig pappa…

Filosofi på morgonkvisten

Det är dagen innan far begravs men jag påminner mig om att det i själva verket är hans jordiska skal som nu läggs i vår familjegrav, tätt intill mormor Vendla och morfar Karl-Elfrid.

Det är lite klurigt att vara uppväxt i en kyrka, då man mer eller mindre sektistiskt matas med “sanningar”, odiskutabla tolkningar om vad som är den enda vägen. Så här i backspegeln så tänker jag att “alla vägar bär till Rom” eller att själen i oss är som en lånebok som en dag måste återlämnas, att anden med en sista suck tillsist uppgår i himmelriket. Jag tänker på själen som en gudagåva att förvalta och att det goda du gör resulterar i att ditt liv blir en fantastisk roman, men även att ondska kan förvandla ens dagar till en obetydlig och dåligt skriven novell. Summa kardemumma – det är alltså upp till dig och mig att göra vårt bästa av de dagar vi fått till förfogande.

Då jag skriver detta är klockan runt 06.00 och jag har redan hunnit dricka kaffe och sett om ett avsnitt av en Netflix-serie som jag somnade till igår. Jag textar med minstingen Armand som är påväg till Sverige från Stavanger, jag textar med lillasyster Bec som idag landar från Göteborg. Snart är vi sextetten av syskonen samlad runt mor och vi får i morgon ta ett sista farväl och tacka för de dagar som far förvaltade på ett helt fantastiskt sätt. Amen.

Vi kastar loss

Jaha, då var det dags igen för FÖRÄNDRING. Jag har dubbla känslor för när allt ändrar sig, då en sida är lat och kan saker – medan den andra sidan är nyfiken på uppdateringar. Vårt bokningssystem är från och med idag utbytt och vi är tveksamma på om vi är inloggade eller inte, om vi slagit in kunder eller ej.

Men så är livet, det gäller att kasta loss för att ta sig någon stans. Skepp o hoj!