mio

Ett tack & bock

C'est la vie, Qui

Jag vill bara avsluta mitt bloggande med att tacka alla läsare. Tusen miljoners! Ibland har jag varit osäker på om jag egentligen höll på med en sorts själv-terapi – då kommentarerna var så få. Men då jag kollar bloggportalen idag så ligger jag som 3 i ”mest lästa HBTQ-blogg” och även som 3 i ”mest besökta privata blogg i Luleå” Tack för det!
Jag har bestämt mig för att stänga några dörrar för att andra ska har ork att öppnas. Häng med mig på instagram mioevanne (privat) och monamimio (artist) om ni vill följa med på nya eskapader. Jag bugar och hoppas att vi ses på Norrbottensteatern i November. Frid!

mio

En försommar & en nedrustning

C'est la vie

Vi har kommit hem till en försommar och det som är extra remarkabelt är att: HÄGGEN HAR SLAGIT UT! Som barn var detta något som bara inträffade vid midsommartid, men något har hänt och den doftar gudomligt redan nu.

Jag har även kommit på att det är dags att skala ner, ja jag hinner liksom inte med alla mina projekt. TikTok har raderats och jag funderar på att ta bort min facebook också. Det enda jag kommer att ha svårt att skiljas från är min instagram och där ni kan följa mig som person mioevanne och som artist monamimio.

Gör det om ni vill fortsätta följa med mig för i morgon onsdag så skriver jag även min sista blogg. Det är dags att säga adjö här även om det vart så kul att skriva. Ibland vet jag inte om jag bara skrivit för min egen skull, men i bästa fall har jag även nått fram till er av och till.
Vi hörs i morgon.

mio

Att ta ikapp

C'est la vie

Det är söndag morgon och klockan är 05:41. Jag sitter vid köksbordet och tar itu med vardagen och försöker komma ikapp. Räkningar, bokningar – ja sånt som hör vardagen till.

Resan hem gick bra igår och guld-loungen hade återigen börjat erbjuda champagne, vilket känns som en värdig avslutning inför Sverige och en detox-tid.

Men i drömmarna så sitter jag fortfarande på min franska balkong och njuter av ljuset som gör alla vackra. Amen

mio

Semestervecka 1

La France

Den semestertid som till att börja med, kändes ändlös – har nu dragit ihop sig och slutet närmar sig.
Detta är semestervecka 1 och ytterligare två sådana väntar blott en månad bort – så jag kan andas ut.

På bara några dagar har jag fått en solbränna, på bara några dagar har jag träningsvärk i hela kroppen. Igår var jag på spinning vilket inte är min grej egentligen, men den är effektiv.

På vägen hem från stranden så tar vi en om väg bara för att supa in så mycket som möjligt av denna vackra, vackra stad. Jag får nypa mig i armen för att förstå att jag är här, att det här också är min stad.

Semestern närmar sig sitt slut men jag ska se till att ta med mig så mycket medelhavskänsla som möjligt hem till Luleå.