I believe in everything until it’s disproved.
So I believe in fairies, the myths, dragons.
It all exists, even if it’s in your mind.
Who’s to say that dreams and nightmares
aren’t as real as the here and now?

john lennon

De sista dagars heliga

Påsken lurade oss på finvädret bara för att nu skina på som ett riktigt påskväder just ska vara. Men det är i de sista dagars heliga, ja vintern vet om att det snart måste retirera. Kanske är det just därför den är så vacker nu, så förtrollande och bländande. Morgonpromenaderna blir till en fröjd, ja tänka sig att solen har börjat värma nu också. Kan jag gå utan mössa? Nej inte nu, men mycket snart. Njut av vintern, ni som har den kvar. Än är det långt till tussilago.

En stundande inkvisition?

I ottan sätter jag och Liz oss i bilen och styr mot påskgudstjänsten i Tallberg kapell. Det är inte så mycket för själva gudstjänsten utan mest för att göra mor Sibylle glad. Ja idag är vi 5 av 6 syskon på plats. Vägen till Tallberg är FRUKTANSVÄRD ja det har snöat massor och man måste hålla fart för att inte fastna i drivorna. Vägarna är smala och man fruktar ett möte vid varje kurva. Jag får migrän på kuppen men kör bara fast en gång.

I kapellet så hålls en påskgudstjänst som börjar rätt dystert. Först en psalm som endast kantorn kan sjunga. VARFÖR är de flesta psalmerna skrivna för ljusa sopraner/ höga tenorer? Sedan en bön. En bön om förlåtelse. Jag ber den inte för detta känns mer som 1478 men en annalkande inkvisition i hasorna. Vad hände med ”Glad påsk och välkomna hit idag. Idag ska vi fira uppståndelsen”?

Men gudstjänsten muntrar väl till sig och som final nattvards-informerar prästen om att oblaten är glutenfritt och vinet alkoholfritt… Sedan blir det kyrk-kaffe med mjukkaka (med pålägg) och kanelbullar. Jag blir med ens på bättre humör. På vägen hem har plogbilen hunnit fixa vägarna. Liz kör. Jag sover.

Årets halkigaste dag

Detta är om möjligt årets mest halkigaste dag. Åtskilliga luleåbor kommer idag att bryta benen av sig och kommer sedan att ångra att de någonsin gav sig ut på vift. Själv så promenerar jag från gymet till musikstudion (det är dags för komposition) då ett par framför mig faller riktigt illa. Med små försiktiga anksteg går jag fram till dem och frågar om de är ok. Paret, som visar sig tillhöra gänget som om somrarna har en konstant alkoholfest på Flora kulle, stönar och har ont. ”Fan, fan, fan” säger och berättar att han även har ischias. Han tittar på mig och säger att han känner igen mig, men varifrån? ”Har du en bror som är polis” frågar han men jag skakar på huvudet. ”Tack för att du brydde dig” ropar paret då jag hunnit en bit fram på vägen.