Måndags-muskler

Efter gårdagens språngtur så känns knäna lite ömma men Pt-Jimmy väntar likväl på mig denna morgon, så det är bara att pallra sig upp. Kanske är det så att en ung kropp snabbt förändrar sig, både till förbättring och försämring, men en äldre kropp tar tid att förändra. Inga biceps byggs på en timme, inga kärlekshandtag drar sig undan utan kamp. Det har gått ett tag nu sen jag tog itu med min kropp och nu händer det saker, ja den förändrar sig helt plötsligt i en allt snabbare takt.

Varje dag bygger vi alla något, kanske en muskel, kanske en relation eller en färdighet. Vi får inte ge upp utan låta det ta den tid de tar. Så vad du än strävar efter, ha förtröstan i att det ger resultat om än på sikt. Spänn musklerna! Gudarna ska veta att jag ibland tvivlar på att jag någonsin kommer att prata franska bra, men jag får förlita mig på tiden.

 

Röd söndag

Sakta kryper jag upp ur sängen, ja helgens fröjder sätter sina spår. Sedan tickar dagen på, först rätt sakta men sedan speedar tempot upp. Chaka-L bjuder på blåbärspajs-frukost, vår son Aidan på 5 km löpning i rappt tempo. Mitt piano inviterar mig sedan på komposition och låt nr 3 till nästa album blir färdigt, ja jag gör en sång till Jessie som ska sjunga in ”I skuggan”.

Denna söndag tar sig sedan en röd ton, ja söndagsfamiljen (jag och Zeb, vår son Aidan med sin fru Emme + vännerna Annique och Perrier + barnen Ty och Wid) tar sig an kräftan!

Det är inte länge kvar nu, det är faktist bara två dagar tills jag och Zeb blir farfäder = omg how fun!!! Livet ändrar sig hela tiden och jag hänger inte alltid med på att jag nu är jättestor och ska blir något så stort som detta… Men som tur är så har detta ankommande barn två FANTASTISKA föräldrar vid sin sida så jag  planerar bli den där som skämmer bort sitt barn-barn med allt från udda små bokmärken till resor till varmare land. Min egen farfar Sven var rödhårig och fin men för gammal för att ge mig något att ta med mig här i livet men min morfar Karl-Elfrid hade samma frisyr som jag har nu och har på sätt och vi etsat sig fast. Vid ålder 91 (!!!) så högg han fortfarande sin ved och jag minns att han drack kaffe på fat, drog in snus genom näsan (nu hoppas jag innerligt att det bara var snus) åt lunch bestående av kokt potatis och smör och kammade vågor i sitt hår. Jag ämnar lämna mer än det efter mig, so watch out little soon to pop out-kid – ja jag älskar dig redan.

En guldkantad lördag

Efter jobbet stundar liten-sömn-på-liten-kudde (hatar stora kuddar = får nackspärr) följt av dammsugning (gårdagens fest har satt sina spår) och toalett-stols-beställning. Jag har aldrig köpt en toastol förut och förundrad går jag in på olika sidor i jakten på den ultimata stolen. Hur ser den ut egentligen? Jag vet att den senaste trenden är att huk-bajsa och att det tydligen ska finnas toastolar som bara bygger upp två dm från golvet, men det känns för våghalsigt. Istället väljer jag en rak, enkel och lättstädad sak och försöker intala mig själv att detta är en investering och att den kommer att hålla livet ut.

Efter nytta kommer nöje och det blir kroppsskrubb följt av ansiktsbehandling och rakning. Hm. Inför Kanada-resan så lät jag ju skägget växa för att få till skogs-huggar-looken, vilket jag sedan rakade bort då jag kom hem. Vad ska jag nu hitta på? En mustasch är alltid galant, men frågan är vilken sorts. Den som slutar med en hipster-snurr? Den smala franska? Bonn-läpps-remsan eller vad?

Denna lördag har en utlovad guldkant, ja min man har bjudit ut mig på middag. Vart ska vi gå? Vad ska jag ha på mig? Hur ser min stubb-påbörjade mustasch ut egentligen? Hoppas ni också känner att er lördag blir guldkantad, vad ni än hittar på.

PS: Tack Ava för att du finns och för att du förgyller mitt liv via morgonsamtal och underbara sms. Jag har fått skratta så mycket idag och av skratt blir man snäll och fin. Amen.