Stödord efter helg på speed

Jag är hemma igen efter en helg på speed. Vi har på två resedagar hunnit träffa två bästisar i Stockholm och två bästisar i Enköping = bra gjort. Jag börjar med Gusten och Emlan och deras två guldklimpar och försöker med hjälp av stödord beskriva mötet.

Kramar. Yoga. Veganism. Indisk gryta. Barnlycka. Bonda. Barnyra. Barnlek. Möte med grannar. Sömn i soffa. Långpromenad. Kaffe. Bullar. Pratstunder.

Efter en färd med tåg och buss tog vi oss till Prästgården i Enköping dit två vänner från Luleå flyttat in. Mary & Dandy!

Champagne. Skratt. Mer Champagne. Catching up. Förrätt. Gourmand. Vin. Dinner de luxe. Mer vin. Tända brasan. Hundar. Hundliv. Ännu mer vin. Vimmelkantig. Stupfull. Sängen. Bakis. Bakis-de-luxe. I had it coming. Frukost. Ägg från grannens hönor. Promenad. Tillnyktrande. Sightseeing. Slott. Skjuts till flygplats. Farväl. Vi ses igen.

Pappa problematik

Först vill jag bara säga att vi är många som har det bra i Sverige. Vårt land har ett fungerande system som är toppen för barnledighet, skolor, sjukvård och för de med t.ex funktionshinder. Men det hindrar inte att saker kan bli bättre…

Just nu brottas jag med problematiken att vara den peppande pappan till ett vuxet barn med autism. Föräldern som försöker motivera sitt barn att gå på jobbet varje dag. Inte bara för att tjäna pengar, nej mest för att ingå i ett sammanhang. Det är något som de flesta autister undviker så långt som möjligt – även om många känner sig hemskt ensamma på samma gång. Det är en sällsam resa många av dem befinner sig på.

Tänk om du var i autist-systemet, i autist-problematiken och samtidigt var super-skärpt. Då finns det många som stannar upp och frågar sin pappa VARFÖR de ska gå till jobbet, då lönen blott är 8:-/ timme (en pension utgår sedan som täcker upp till hyran som serviceboendets lägenhet kostar) En klipsk ung kvinna räknar mycket snabbt ut fördelarna med att samla några tomburkar varje dag och på så sätt istället kunna tillbringa tiden där de helst vill vara (där pappan inte vill att hon ska vara) – instäng i sin ”kupé” med ett tidsomställande internet som sällskap. Ett fönster mot världen som gör det möjligt att resa överallt utan att man behöver öppna dörren. En väl vald trygg vy.

Men snabbt vänds ett dygn runt och snabbt orkar man inte ens komma på en lunch även om det bjuds, för man har inte tagit sig ur sängen. Många autister gör det bra om det orkar jobba halvtid (alla intryck tar på krafterna) och konsekvensen blir då den o-lockande lönen på 32:-/ dag… Man kan få köpa lunch på sin arbetsplats, men ni förstår ekvationen…

Vi är många som har det bra i Sverige, men det hindrar inte att saker kan bli bättre. En skälig lön t.ex, som gör att man förstår fördelarna med att gå till jobbet. En lön som gör att ens tre föräldrar inte alltid måste finnas där med Linas matkasse, biokort, fickpengar, resepengar etc. etc. Ja alla autister har inte tre föräldrar som kan bidra med en sådan support. Hur går det för de andra?

Och vad händer när jag blir gammal och inte finns mer? Det är något som många föräldrar med barn med olika handikapp oroar sig över. Jag tänker på det av och till, mest när det här mörkt och jag har motvind. Som nu…


Vägen hem

Klockan 07.00 kommer Pierre och skjutsar oss till Luleå Airport, ja nu ska jag hem, hem till Frankrike. Jag är fullt utrustad med blott ett handbagage – en frukt, två böcker och ett fruktfat (jag vet det låter osunt men JA, jag släpar liksom saker fram och tillbaka mellan LLA och NCE. Värst var det väl när jag drog hit fyra stolar och ångrade mig och tog tillbaka dem)

Nice och rivieran hälsar oss välkomna med sommarvärme, ja veckan utlovar typ 25 grader i skuggan och en skön nattemperatur på 15. Det är länge sedan jag var här nu, ja Paris och Los Angeles tog liksom resekassan från mig. Sist jag var här var över midsommar och då prunkade allt. Nu drar sig grönskan tillbaka men som Luleåbo så är detta ändå högsommar.

Jag ser över växterna (två döda = bu) och plockar ihop saker som hamnat på nya spännande ställen. Jag storhandlar och förbereder mat och Zeb far iväg på en spinningklass. Snart kommer ett mörker att sänka sig och snart kommer jag att slumra in här i Paradiset. Mitt mål är:

A: Att sova mycket! Eftersom jag vanligtvis bara sover 6 timmar så ska jag våldstvinga mig till 8. Det spelar ingen roll hur pigg jag är, jag ska stanna kvar i sängen – ja det ska jag! (jag försöker peppa mig själv) 

B: Att träna mycket! I morgon köper jag ett nytt gymkort och ska träna på tider som inte är 06.00 eller 18.00 utan någonstans där mitt i då man är pigg och alert.

C: Att njuta mycket! Det lär inte bli svårt, tvärt om så är det som om jag andas lite saktare då jag är här som att är mer observant på vad som sker runt omkring mig.

Nåväl. Nu lämnar jag er för denna måndag. Vi ses på tisdag!

10 km nordväst

Aidan vår son har återvänt från Gotland och tillsammans med hans fru Emme, sonen Vincento + våra gemensamma vänner Perrier, Annique och deras barn Yra och Ide – beger vi oss till min hemby Tallberg.

Där blir det champagne och mega-godis-påse, där blir det bastubad på bastubad med obligatoriskt dopp i frusen tjärn. Sedan kokar vi kräftor och äter tills vi inte får i oss mer.

När natten kommer blir det kolsvart, ja det finns inga elektriska gatlampor i min gamla by. Då simmar vi återigen ut i tjärnen och vi försvinner i ett svart, blankt och stilla rike där blott stjärnorna reflekteras på dess yta. Allt är i frid, så även jag.

Ops

Om flygresan hem kan jag inte berätta mycket. Varför? JO Zeb hade vart på apoteket i L.A och köpt receptfria insomningstabletter till oss. Jag tog 1 sådan och minns sedan absolut ingenting av 75 % av resan. 

Sen vet jag inte om det är bra eller dåligt…. 

Avrundningen

Hur säger man farväl? Hur säger man TUSEN TACK till alla dessa vänner som maximerat våra sju dagar här i Santa Barbara? Efter frukosten åker vi ner till beach huset för att säga farväl till Dannys föräldrar och syskon och passar då även på att ta ett sista dopp och en långpromenad efter den långa underbara stranden.

Matosch, som är Danny och Henrys manny – erbjuder sig att laga avskedspizza till oss och innan solen gått ner så bjuds det på underbara pizzor i olika valörer. In genom dörren så strömmar några av våra amerikanska bästa vänner för att säga farväl, för att ta en pizzabit, för ett glas vin. Ååå – I love you all!

Tack alla ni som gjorde denna vecka till en FANTASTISK resa. Under kvällen då är det många som lovar dyrt och heligt att de ska komma till Sverige under nästa år. I mars, lovar de. Då solen stigit upp över snöbäddarna. Jag längtar redan. Amen.

En lång färd mot väst

Denna onsdag är en transporteringsdag, ja vi är på väg till S.B och till Henry (som fyller 50) hans man Danny och deras underbara tvillingar. Det finns något gott med att bara färdas, för att man blir så lågpresterande och loj. Men för någon som är van att röra på sig hela tiden kan det i värsta fall bli ganska enerverande.

Luleå – Stockholm. Stockholm – Los Angeles. Los Angeles – Santa Barbara. FRAMME! Jag tror det är den sista sträckan av de 15 rese-timmarna som är den jobbigaste, ja bilköerna ringlar stundtals fram supersakta. Jag känner mig som ett litet barn som vill skrika och hela tiden mumla ”är vi framme snart, är vi framme snart”. Tack och lov så har jag en mentalt stabil man som lugnt och sansat tar mig hela vägen fram.

Väl på plats så möter våra Santa Barbara vänner upp oss och de har lagat middag och vi tar ikapp. Jag gör allt för att hålla ögonen öppna och jag lyckas med det konststycket ändå fram till 21.00 (Svensk tid 06.00, ja jag har alltså varit i farten i 25  timmar) Tack alla ni som tog hand om mig och ett speciellt tack skriver jag för den uppiggande dansuppvisning som tvillingarna ( & Co) uppförde.

Sverige/ Norge

Det är sista dagen här i Stavanger och i morgon ska vi lämna vår son Armand, hans fästmö Ingy och deras när-som-helst-nu ankommande barn. Vi bestämmer oss för en naturupplevelse och bilar iväg till en sorts naturpark. Vår väg dit kantas av höga berg och lummiga lundar och Stavanger vinner över Luleå med 5-2 i skönhet.

När det sedan blir lunchdags så tar jag mod till mig och beställer in Norges svar på palt, dvs Komle (obs: Jag ÄLSKAR PALT, helst mammas Tallbergspalt) Vad är skillnaden undrar kanske ni? Ja det gjorde även jag. Tänk dig att det är en hybrid mellan en femstjärnig palt och en enstjärning kroppkaka! I palten så använder man ju mald rå potatis, medan man i kroppkakan använder sig av kokt potatis. I komlen så använder man både kokt och mald potatis i smeten och här vinner palten med 5 – 2 i smak! Jag vill även tillägga att man serverar rotmos, korv, kassler, bacon och lingonsylt som tillbehör. Well…Zeb och Armand tar sig sedan ett dopp i det kalla vattnet, men jag skyller på att man kan få kramp om man badar efter stabbig portion (men misslyckas/ JA jag är en mat-diva)

View this post on Instagram

#teamevanne #coolwater #doit #jump

A post shared by Mió Evanne (@mioevanne) on

Ikväll så lagar jag och Zeb en sista måltid – ja minisemester nr 2 går mot sitt slut.