Belöningen


Det är snöstorm i Luleå. Medelhavets turkosa och friska vatten har ännu inte lämnat min ådror och jag står som handfallen inför detta oväder. Plogbilarna hinner inte med all snö och jag får plumsa mig fram till jobbet.

Jag känner att jag utfört något heroiskt efter att ha tagit mig till och från jobbet denna lördag och min kropp skriker efter belöning. Nu blir ni nyfikna på vad den belöning kan bestå av kanske? Choklad? Champagne? Nej bättre upp. Jag åker hem till Chrystella och så bokar vi en resa till Paris. Bara så där. BAM!

Ikväll är det melodifestival och utan att ha sett mer än delfinal 1 så hejar jag helt klart på John Lundvik.

Sydöst

Telefonen väcker upp oss vid 05.00 tiden och vi släpar oss ner till avgångshallen och flyger till Bryssel i ottan. En bra sak med just Bryssel är den fantastiska guld-loungen på flygplatsen, ja där kan man äta och dricka gratis i en underskön miljö. PS: Där har inte bara Lexus en monter, nej här mina damer och herrar cirkulerar pengar – så här finns det självklart även ett lyx-pralinstånd!

Från Bryssel tar vi oss vidare hem till Nice och där slår solen emot mig och jag kisar som om jag varit inspärrad i en iglo det senaste året. Medan folk är påbyltade pga vintern så tar jag och Zeb av oss i T-shirt och njuter av att det är 14 grader i skuggan så där mellan 12-15.

Jag är kock idag. Ingen av oss vill gå ut och äta utan vi vill mest njuta av vår lägenhet denna första minisemester-dag. Lunchen blir korv från slaktarn som jag steker och serverar till en delikat sallad (omg nu måste jag säga det – men Gud vad TOMATERNA är goda! Det är nu man verkligen märker skillnaden den bleka Luleå-tomaten och det köttiga söta Nice-tomaten)

Efter lunchen blir det middagssömn och jag har nyss vaknat upp och satt igång med middagen = en god god köttfärssås som ska serveras till en underbart grov Nice-gjord spagetti! En kocka får alltid mer inspiration av ett glas champagne och vi skålar för det underbara livet.

Som ni ser har jag rakat av mig vinterskruden (skägget) och detta tillsammans med skrubb och lermask är steg 1 i att återta min fysiska och psykiska ungdom. Stay tuned!

En torsdag i två delar

Del 1: En pressad citron i ljummet vatten. Espresso. Gymet.

View this post on Instagram

#thursgay #earlybird #gym #fitness

A post shared by Mió Evanne (@mioevanne) on

Del 2: Flight till Göteborg. Möte med Zebs systers familj. Tacos. V R Tevespel (mitt första möte med detta = jag var så otroligt sämst) Sömn i våningssäng i föreningens uthyrningsdel. Höll Zeb vaken med snark. Nezerilet bet ej. Sorry. 

Stödord efter helg på speed

Jag är hemma igen efter en helg på speed. Vi har på två resedagar hunnit träffa två bästisar i Stockholm och två bästisar i Enköping = bra gjort. Jag börjar med Gusten och Emlan och deras två guldklimpar och försöker med hjälp av stödord beskriva mötet.

Kramar. Yoga. Veganism. Indisk gryta. Barnlycka. Bonda. Barnyra. Barnlek. Möte med grannar. Sömn i soffa. Långpromenad. Kaffe. Bullar. Pratstunder.

Efter en färd med tåg och buss tog vi oss till Prästgården i Enköping dit två vänner från Luleå flyttat in. Mary & Dandy!

Champagne. Skratt. Mer Champagne. Catching up. Förrätt. Gourmand. Vin. Dinner de luxe. Mer vin. Tända brasan. Hundar. Hundliv. Ännu mer vin. Vimmelkantig. Stupfull. Sängen. Bakis. Bakis-de-luxe. I had it coming. Frukost. Ägg från grannens hönor. Promenad. Tillnyktrande. Sightseeing. Slott. Skjuts till flygplats. Farväl. Vi ses igen.

Pappa problematik

Först vill jag bara säga att vi är många som har det bra i Sverige. Vårt land har ett fungerande system som är toppen för barnledighet, skolor, sjukvård och för de med t.ex funktionshinder. Men det hindrar inte att saker kan bli bättre…

Just nu brottas jag med problematiken att vara den peppande pappan till ett vuxet barn med autism. Föräldern som försöker motivera sitt barn att gå på jobbet varje dag. Inte bara för att tjäna pengar, nej mest för att ingå i ett sammanhang. Det är något som de flesta autister undviker så långt som möjligt – även om många känner sig hemskt ensamma på samma gång. Det är en sällsam resa många av dem befinner sig på.

Tänk om du var i autist-systemet, i autist-problematiken och samtidigt var super-skärpt. Då finns det många som stannar upp och frågar sin pappa VARFÖR de ska gå till jobbet, då lönen blott är 8:-/ timme (en pension utgår sedan som täcker upp till hyran som serviceboendets lägenhet kostar) En klipsk ung kvinna räknar mycket snabbt ut fördelarna med att samla några tomburkar varje dag och på så sätt istället kunna tillbringa tiden där de helst vill vara (där pappan inte vill att hon ska vara) – instäng i sin ”kupé” med ett tidsomställande internet som sällskap. Ett fönster mot världen som gör det möjligt att resa överallt utan att man behöver öppna dörren. En väl vald trygg vy.

Men snabbt vänds ett dygn runt och snabbt orkar man inte ens komma på en lunch även om det bjuds, för man har inte tagit sig ur sängen. Många autister gör det bra om det orkar jobba halvtid (alla intryck tar på krafterna) och konsekvensen blir då den o-lockande lönen på 32:-/ dag… Man kan få köpa lunch på sin arbetsplats, men ni förstår ekvationen…

Vi är många som har det bra i Sverige, men det hindrar inte att saker kan bli bättre. En skälig lön t.ex, som gör att man förstår fördelarna med att gå till jobbet. En lön som gör att ens tre föräldrar inte alltid måste finnas där med Linas matkasse, biokort, fickpengar, resepengar etc. etc. Ja alla autister har inte tre föräldrar som kan bidra med en sådan support. Hur går det för de andra?

Och vad händer när jag blir gammal och inte finns mer? Det är något som många föräldrar med barn med olika handikapp oroar sig över. Jag tänker på det av och till, mest när det här mörkt och jag har motvind. Som nu…


Vägen hem

Klockan 07.00 kommer Pierre och skjutsar oss till Luleå Airport, ja nu ska jag hem, hem till Frankrike. Jag är fullt utrustad med blott ett handbagage – en frukt, två böcker och ett fruktfat (jag vet det låter osunt men JA, jag släpar liksom saker fram och tillbaka mellan LLA och NCE. Värst var det väl när jag drog hit fyra stolar och ångrade mig och tog tillbaka dem)

Nice och rivieran hälsar oss välkomna med sommarvärme, ja veckan utlovar typ 25 grader i skuggan och en skön nattemperatur på 15. Det är länge sedan jag var här nu, ja Paris och Los Angeles tog liksom resekassan från mig. Sist jag var här var över midsommar och då prunkade allt. Nu drar sig grönskan tillbaka men som Luleåbo så är detta ändå högsommar.

Jag ser över växterna (två döda = bu) och plockar ihop saker som hamnat på nya spännande ställen. Jag storhandlar och förbereder mat och Zeb far iväg på en spinningklass. Snart kommer ett mörker att sänka sig och snart kommer jag att slumra in här i Paradiset. Mitt mål är:

A: Att sova mycket! Eftersom jag vanligtvis bara sover 6 timmar så ska jag våldstvinga mig till 8. Det spelar ingen roll hur pigg jag är, jag ska stanna kvar i sängen – ja det ska jag! (jag försöker peppa mig själv) 

B: Att träna mycket! I morgon köper jag ett nytt gymkort och ska träna på tider som inte är 06.00 eller 18.00 utan någonstans där mitt i då man är pigg och alert.

C: Att njuta mycket! Det lär inte bli svårt, tvärt om så är det som om jag andas lite saktare då jag är här som att är mer observant på vad som sker runt omkring mig.

Nåväl. Nu lämnar jag er för denna måndag. Vi ses på tisdag!

10 km nordväst

Aidan vår son har återvänt från Gotland och tillsammans med hans fru Emme, sonen Vincento + våra gemensamma vänner Perrier, Annique och deras barn Yra och Ide – beger vi oss till min hemby Tallberg.

Där blir det champagne och mega-godis-påse, där blir det bastubad på bastubad med obligatoriskt dopp i frusen tjärn. Sedan kokar vi kräftor och äter tills vi inte får i oss mer.

När natten kommer blir det kolsvart, ja det finns inga elektriska gatlampor i min gamla by. Då simmar vi återigen ut i tjärnen och vi försvinner i ett svart, blankt och stilla rike där blott stjärnorna reflekteras på dess yta. Allt är i frid, så även jag.