lite uppmuntran

Ibland känner man sig lite sliten och låg. Då passar det utmärkt när sonen Aidan lagar en brakmiddag åt oss och då vi sedan får busa oss svettiga med Prins Vincento.

Detta hade i och för sig räckt för mig, men sedan visar Zeb detta youtube-klipp för mig och kvällen är räddad.

Det är otroligt hur matta, lätt sorgsna stunder kan innehålla så många guldklimpar. Ja på kvällen dyker sedan en bild upp på min lilla norska prinsessa, Armands och Ingys dotter Isolde – och då har jag redan glömt varför jag kände mig lite trött och sorgsen.

En kickstarts-fredag

Det känns lite konstigt att bara kasta sig in i en arbetsvecka så där på en fredag… Men om man ska göra det så är det lika bra att göra det ordentligt.

1: Morgon-grönsaks-jos. Kokt ägg och espresso (INGET bröd)

2: 5 km promenad med Chrystella

3: Jobb med sopplunch-avbrott

4: Tacka nej till att följa med Zeb på fest utan istället gå på gymmet och köra en timmes hårt styrke-pass.

5: Salladsmiddag med buffalo mozzarella, sparris, rökt karré, tomat, gurka och inlagd zucchini.

6: Jobba hårt med slutarbetet av konserten. Ni kommer väl?

7: Försöka hålla sig vaken åtminstone till 22.00. Amen

L.A

Efter frukosten så tar vi avsked, sätter vi oss i bilen och gasar söderut. Typ två timmars bilfärd och sedan BAM är vi i det vidsträckta Los Angeles!

Tiden är knapp, men vi hinner strosa runt på coola The Wasteland innan vi modigt ställer oss i lunch-kö för att försöka få bord på überpopulära Gjelina. Gud står oss bi (kanske tror de vi är kändisar?) för vi får bord fast det i princip är helt omöjligt. Maten är typ… HUR GOD SOM HELST!

Vi checkar in på Ocean View Hotel i Santa Monica och medan Zeb på stadiga ben beger sig ut på en sista shoppingrunda, så lägger jag mig i den sköna hotellsängen och bloggar här för er. Ikväll så längtar jag efter finalen, nämligen ett besök på min favvo-restaurang här i stan – Tar & Roses.

Må gott nu allesammans, ja i morgon flyger jag åter mot Sverige (och givetvis så hoppas jag på att bli uppgraderad) Amen.

Festligheterna fortsätter

Jag mår oförskämt bra efter den stora festen och medan det ännu är svart ute sitter jag i ranchens hottub och inväntar uppståndelse ifrån de (döda) andra. Det visar sig att festen pågått ganska många timmar efter det att vi gått och lagt sig vilket självklart innebär att man får sitta där ensam rätt länge… 

Vi lämnar ranchen, tar farväl av sällskapet och styr söderut. Där möter vi upp Ola Pålsson i Topanga. Kommer ni ihåg min mini-intervju med honom? Om inte klicka här! Ola har en en liten dotter och tillsammans med mig och Zeb så visar de oss runt i sitt nya vackra hus, i den otroligt vackra omgivningen. Eftersom det närmar sig mitt eget album release så är jag super frågvis i alla musikfrågor och jag får veta att redan i nästa vecka så släpps DNDR:s nästa singel (PS: Den låter galet bra, fick tjuvlyssna)

Just när man trodde att festligheterna stannat av så visar det sig att Dannys farbror fyller 80 år och att kalaset sker i Dannys föräldrars beach hus. Där samlas dynamiska pensionärer/världsresenärer och Dannys alla syskon med respektive. Mina bordsgrannar (hon är dansk, han amerikansk) är så galet intressant att jag häpnar och helt plötsligt känner mig som en liten bondlurk.

Vi tar ett kvälls dopp i Stilla havet som för en gång skull inte är iskallt och somnar i bäddsoffan hemma hos älskade Danny och Henry. Nu har vi inte många dagar kvar här i Kalifornien, men jag somnar nöjd och tänker att vi allt maxat denna fantastiska färd.

Cowboys & livet på prärien

Många dagar går liksom fram på rutin, även om (jag måste erkänna) det faktiskt är ganska få. Vissa dagar vibrerar redan då man stiger upp och idag är just en sådan. Efter frukosten så beger vi oss ner till det stora (stinkande – ja jag har svårt för vissa dofter) stallet för att få rid-instruktioner och efter blott fem minuter så väljer de ut hästen Charles åt mig. Charles är alldagligt mörkbrun och jag seglar avundsjukt på den kola-färgade hästen Goldie som ser så munter ut. Det känns som om jag sitter flera meter från marken och hips-vips är vi påväg på en 90 minuters utflykt upp i bergen. Häpp!

Hästarna får inte börja äta av riset som växer invid spåret, ja då ska man dra upp huvet med selen och kicka den med hälarna. Men Charles är jätte-hungrig och inte intresserad av mig och jag får panik då den äter jättenära kanten på en ravin. Jag skulle nog inte säga att jag är en hästmänniska, men nu har jag ju iallafall provat…

View this post on Instagram

#horses #horseriding #wilderness #california

A post shared by Mió Evanne (@mioevanne) on

Då vi kommit hem så blir det återigen pool-häng och fler vänner ansluter sig. Ikväll så bjuder Henry på fest och vi får se hur redo jag är… Det tar på krafterna att vakna vid 05.00 snåret.

Festen: Tema Cowboy med Margarita-mingel mellan 17.00 – 19.00 sedan grillmiddag på långbord ute under en pergola. Magnefikt! Det är inte alla dagar man fyller 50 och det gäller att fånga dagen. Temat gör dessutom att alla blir på ett så sprudlande gott humör. Mer temafester åt folket!

Kvällen blev så klart en rungande succé och jag fick för första gången denna dag inte bara prova på ridning, nej även square dance! Alla var glada och Dannys bror (som är sångare) sjöng även lite country för oss. Någon gång innan midnatt låg vi i vår säng med öppet fönster och lyssnade på den fantastiska festen som fortsatte och vyssade mig till sömns. Tack för allt underbart Henry – I love you!

Mió Evanne

En synnerligen bra dag!

En bra morgon kan börja på många sätt. Min börjar först och främst med att jag får sova ändå fram till 05.30 (vilket är stålande med tanke på 11 timmars tidsomställning) och att jag nästan lyckas förstå hur kaffebryggaren fungerar (jag sätter tyvärr igång kvarnen som väcker hela huset) Sedan går den vackra solen upp och på baksidan av Henry och Dannys hus så står deras hot tub.

Det blir sedan frukost (barnen har just börjat skolan och sitter uppradade i skoluniform) och sedan tar jag och Zeb och en morgon power walk över ett berg/ kulle och sedan ner till havet. Värmen väller in och helt plötsligt är det typ 30 grader varmt. Medan min kära make sedan far och handlar (vi är ansvariga för kvällens middag och det ska bli steam buns) så kör jag ett yogapass och varvar ner. Livet är underbart. 

Jag hinner med en snabbshoppingtur, ja det visar sig att jag slarvläst inbjudan till 50-års kalaset och det är dresskod (panik) Kaffe på stan, sova middag (varför heter det sova middag innan middagen?) laga middag, bjuda över vänner, äta, njuta.

View this post on Instagram

#laterthatnight #meandmyfriends #iloveu

A post shared by Mió Evanne (@mioevanne) on

PS: Denna kväll lyckas vi stanna oss vid medvetande ändå fram till 22.30. Hurra!

En lång färd mot väst

Denna onsdag är en transporteringsdag, ja vi är på väg till S.B och till Henry (som fyller 50) hans man Danny och deras underbara tvillingar. Det finns något gott med att bara färdas, för att man blir så lågpresterande och loj. Men för någon som är van att röra på sig hela tiden kan det i värsta fall bli ganska enerverande.

Luleå – Stockholm. Stockholm – Los Angeles. Los Angeles – Santa Barbara. FRAMME! Jag tror det är den sista sträckan av de 15 rese-timmarna som är den jobbigaste, ja bilköerna ringlar stundtals fram supersakta. Jag känner mig som ett litet barn som vill skrika och hela tiden mumla ”är vi framme snart, är vi framme snart”. Tack och lov så har jag en mentalt stabil man som lugnt och sansat tar mig hela vägen fram.

Väl på plats så möter våra Santa Barbara vänner upp oss och de har lagat middag och vi tar ikapp. Jag gör allt för att hålla ögonen öppna och jag lyckas med det konststycket ändå fram till 21.00 (Svensk tid 06.00, ja jag har alltså varit i farten i 25  timmar) Tack alla ni som tog hand om mig och ett speciellt tack skriver jag för den uppiggande dansuppvisning som tvillingarna ( & Co) uppförde.

Dagens höjdpunkt

Jag är tillbaka i verkliga livet, tillbaka i Luleå. Iallafall för ett slag. Denna arbetsdag har en höjdpunkt som slår undan fötterna på allt annat bra som hänt mig denna dag. Gissa vad? Jo – jag och Zeb har blivit farfar ännu en gång. Det är snart ett år sedan vår äldste son Aidan och hans fru Emme gav oss lille Vincent och idag var det dags för yngste sonen Armand och hans fru Ingy att leverera Prinsessan Isolde. Behold!

Kära älskade Isolde. Även om du nu kommer att bli norsk och jag mest troligt kommer att ha svårt att höra vad du säger (jag är sjukt dålig på både danska och norska och pratar helst engelska då jag är där + jag har lite dålig hörsel) så vill jag att du ska veta att du har så FINA föräldrar (GRATTIS GRATTIS GRATTIS!!!) som älskar dig sååå mycket. Och det gör såklart resten av din regnbågsfamilj också. Amen.