Solarplexus äventyr & bravader

En gång för väldigt länge sedan, ja på den tiden då jag hade en tvättsbrädesmage så föddes en längtan. Jag ville smycka min vackra mage med en tatuering och skissade därefter upp en sjöstjärna som skulle cirkulera runt naveln. Bra ide tänker kanske ni? Det dåliga blev att många trodde att jag tatuerat en skottskada där på solar plexus, en sån där skada som man ser på tecknad film. Bu!

Jag gick därefter till (den på den tidens) enda tatueringsborttagare (Dr Hassler) och primalskrek mig igenom 5 sessioner innan jag gav upp och kom på att jag skulle tatuera över den med rosa blommor (likadana som jag hade på armarna) Bra ide tänker kanske ni? Det dåliga blev att de rosa blommorna i kombination med den då solkiga sjöstjärna mer såg ut som en sorts åkomma, som ett massivt eksem.

Jag fick bita i det sura äpplet och återvände med smärtstillande till Dr Hassler. Efter 4 sessioner av något som kan liknas vid medeltidens brännmärkning så bestämde jag mig för att tatuera över det hela. Ja det var en gång i L.A då jag tänkte att ett ”The Great Wave off Kanagawa” skulle förvirra min mag-prydnad som nu dessutom hade börjat bli hårig. Bra ide tänker kanske ni? Tja så dålig var den faktiskt inte, men från en mindre sjöstjärna hade jag nu en tsunami som brusade fram över hela mellangärdet.

Många år senare (2024) så visade sig att Luleå hade fått en ny tatueringsborttagare på bozza.se och som med ny teknik (Pico laser) kunde ta bort alla färger på ett relativt smärtfritt sätt. Here we go again! Har du en tatuering som behöver elimineras så vet ni nu vart ni ska vända er!

Nu med ispåse

17:43. Ligger på mitt favvoställe. På mage på min turkosa orientaliska matta med fårskinnen från Gotland under mig. På vänster rumphalva, en ispåse – ja jag testar allt för att vara i toppform innan Frankrike. Har testat värmedynan utan framgång så nu kör vi detta. Hu!

Längtar efter att ta en kik på ”The Long Shadow” som DN gett så bra recension. Må gott!

Stum som en strykbräda

Jag vaknar upp stum som en strykbräda. Varför? Jag leker med den hoppfulla tanken att det är träningsvärk från gårdagens hårda pilatespass och tänker att då ger den med sig under min morgonpromenad. Det gör den inte. Fasiken.

Det blir så här ibland för mig. Kotor som sticker iväg lite och diskar som blir irriterade. Jag får inte tag på någon akuttid hos kiropraktorn under dagen, men på onsdagen öppnar sig visst en möjlighet. Efter jobbet tar jag hjälp av A: Värmedyna, B: Spikmatta, C: Bön och en tvist. Ja jag lägger mig ner och ber i mitt inre att allt ska lösa upp sig själv och så tvistar jag min kropp och ett ”plopp” hörs. I bästa fall är nu det hela över, i värsta fall har jag vridit ännu en kota ur led. Håll tummarna, på nåt sätt känns det som om det löst sig.

En strålande sol & 2 sågningar

Denna torsdag blir resans allra varmaste dag. Samtidigt som det är köldrekord hemma i Norrbotten så smörjer vi in oss med 40 i solskydd och snusar till på stranden. Vattnet är friskt och svalkande och vi käkar lunch-baguette på stranden för att inte bryta förtrollningen.

JO: två Netflix-filmer ni kan leva utan, som är så besynnerliga manus-mässigt att ni gör bäst i att låta bli. Här kommer varningen för:

Plötsligt händer det. Del 2

Förutom då att jag gick upp i bänkpress så hände en annan sak. Under självaste nedvarvningen, en simpel ”Pigeon pose” så hoppar vänsters knäs ledband ur led och sedan tillbaka igen. Ljudet är ett makabert ljud och låter som en skallerorm och jag blir så klart orolig. Planet till Nice går om två timmar och jag har ingen tid för varken läkare eller ångest.

Men nu är jag framme i Nice. 78 trappsteg har jag haltat upp för och jag är både sjukt glad att vara här och samtidigt sjukt IRRITERAD att jag fuckat upp för mig själv. Jag har lindat knäet och försonat mig med att den planerade dagliga joggingen inte kommer att blir av. Men något annat väntar väl ändå? Nåväl. Nu kör vi.

Nattens skräckscenario

Lördag efter tupplur: Nu har jag återhämtat mig efter nattens skräckscenario. Vad har hänt undrar ni? Jo vänta ska ni får höra:

03:20 vaknar jag av att jag hör ytter-dörrs-handtaget tryckas ner. Bara en gång, men kroppen reagerar ändå på ljudet som att det är något som inte stämmer. Är det postmannen? En kriminell postman som inte bara delar ut morgonposten utan som även stjäl saker? Jag bestämmer mig för att det är hjärnspöken och försöker somna om.
Då hör jag att vår ytterdörr öppnas och jag flyger panikartat upp. Jag försöker väcka (förkylde) Zeb, men han sover så tungt och går inte att få liv i. Jag smyger upp i kortkalsong och tar sikte mot hallen. För att ge en ev. våldsverkare chansen att fly som säger jag ”Vem är där, vem är där?” Ingen svarar.
Då jag når fram till hallen så står det ändå någon där. Hallampan är släkt men jag ser en man som bär en kapuschong över sitt huvud. ”Vem är du?” frågar jag skräckslagen, men han svarar ej. Två sekunder (som känns evighetslånga) förflyter innan mannen låter sin jacka falla till golvet. På hallgolvet står plötsligt kompisen Musse där och ser helt förvirrad ut. Han har haft firmafest och har fått i sig så mycket alkohol att han förlorat talförmågan. Tydligen har jag fått informationen för några dagar sedan att han skulle sova över hos oss (och därför fått nyckeln) och jag leder honom in i gästrummet och ger honom en resorb. Har jag blivit en tonårsförälder igen? (Gud förbjude) Kommer jag att kunna somna om denna natt (svaret är nej) Jag som sneglat på knivstället då jag smög upp, är idag mycket tacksam att jag inte försökte sticka ner en ung man i sina sämsta dar.