På tapeten

Idag har jag verkligen vart på tapeten. Efter detta blogginlägg så intervjuas jag på P4 Norrbotten tillsammans med tjusige Henrique, skrivs om i dagstidningen men jag intervjuas även på Nordnytt här i norr!

Små små inlägg, små små handlingar blir tillslut till en stor spänd biceps. Sån här homofobi, sån här skit är vi för uppdaterade för att tåla. Kära medmänniskor nu kör vi. Nu markerar vi på en gång då vi hör någon som kallar en annan för något kränkande. Ingen ska få behöva växa upp och ta skit. Hurra för alla regnbågsflaggor som höjs i protest för detta elände.

PS: I teve-sändningen så lyckas jag av misstag att säga ordet ”kuken”. Tittar man på deras nät-version så är det bortklippt!

PS2: Fullängsversionen släpptes just här!

 

Skuggan av en yngling

Det hände något märkligt i går kväll då jag och Pierre var ute och kvällspromenerade – ja vi passerade nämligen i det närmaste mig själv. Jag såg bara min hopkurade tonårs-ryggtavla och över den hängde en tjusig rosa väska där jag hastade fram. I detta underliga tidshopp var det inte tänkt att jag skulle följa denna gestalt, denna skugga från förr – utan istället skulle jag med vuxna ögon få se vad som pågick runt omkring.

Där mellan Stadshotellet och Bishops Arms stod tre gubbar (dvs i min ålder) och skrek efter en yngling. En juckade med sitt underliv och jag hörde ”bög” och ”bögväska” och hånskratt. Likblek stannad jag framför männen och något från mitt inre fattade fyr och styrka och med snabb-pickande hjärta röt jag ”VAD ÄR DET NI HÅLLER PÅ MED!!? Mobbar ni vuxna en liten kille bara för att han har en rosa väska?!!” Hånskratten dog ut och jag visste inte vad det hela skulle leda till. Mannen invid mig tog osäkert ögonkontakt och de andra skruvade på sig. De vände sig om, striden var över och jag och Pierre vandrade vidare och hela jag höll på att sprängas i bitar.

Liknande saker hände mig hela tiden när jag var ung och det kändes på något magiskt sätt som om jag skyddade mig själv denna kväll. Jag fick liksom med yttre ögon se att det inte var mig det var fel på, nej det finns svin nu som då. Jag vet inte om jag hade någon som ryckte ut till mitt försvar någon gång, kanske det, men denna jagad-av-vargar-känsla lever kvar i vissa muskler än idag även om jag vuxit mig stor och stark. Så ska man inte behöva ha det…

Om du, killen med den rosa väskan läser detta så vill jag bara önska dig en rak rygg och all kärlek i världen. För dig ligger vägen öppen och världen är stor, och de tre du mötte i går kväll har för länge sedan fastnat i en mörk återvändsgränd. Gå i frid och runt omkring dig ska tusen skyddsänglar breda ut sina vingar.

PS: Det enda som blev lite underligt att Pierre inte uppfattade de inledande glåporden och trodde initialt att jag drabbats av en sorts allvarlig tourettes-attack och bara hoppade på tre random utvalda män…

Ondskans nya ansikte

Just när vi trodde oss ha sett mörkret i vitögat då USA fick sin nya president så byter ondskan skepnat och blir till en djävul vid namn Ramsan Kadyrov. Har ni missat vad som hänt så klicka på bilden!

Det protesteras överallt, små små eldar börjar bilda en majbrasa, men Ramsan trivs ju bra i flammorna så frågan är om detta räcker. Jag blir liksom lycklig idag då Marco Rubio (etablerad politiker) går ut och protesterar, ja detta kan i sin tur sända bud från land till land att sluta upp mot detta mörker, detta bestialiska som sker bara 50 timmars bilfärd från oss. Måtte Gud skydda oss från denna ondska, måtte han hålla sin vakande hand över regnbågsfolket i Tjetjenien.