Pirjo & rosenbädden

Jag mötte Pirjo på stan för några månader sen. Jag känner henne lite grand, ja en gång hjälpte hon mig med världens noggrannaste flyttstädning. Hon undrade då om jag ville vara med i en musikvideo då hon sjöng ”Bed of Roses”! Då jag frågade vad hon tänkte att jag skulle göra i videon så sa hon att hon önskade sig att jag skulle ha bar överkropp och inte så mycket mer…

Ni som känner mig vet ju att jag sällan låter mig förevigas med bar överkropp 🙂 men jag tackade nej för det kändes som om jag inte hade någon kontroll över detta. Idag träffade jag Pirjo igen, ja hon stod framför mig i kön på Coop och videon kom åter upp på tapeten. Den var klar nu, ja hennes arbetskamrater hade hjälpt henne att spela in den. Jag måste säga att det här kan vara med modigaste jag någonsin sett och kanske det mest uppfriskande.

Sedan kommer kommentarerna på Youtube, ja vi vet att haters gonna hate. Men då jag där även läser om vad som hänt Pirjo och hennes son (hon nämnde inte detta på affären) så får jag en sån där svidande klump i strupen. Pirjos skälvande röst, hennes sorg och hennes alldeles för tidigt svepta rosenbädd.

Ett regnbågsfärgat svart hål

Oftast är jag här och nu. Ja för det mesta är jag otroligt tacksam över det som gjort mig till just mig – och till det som fört mig hit. Men då och då händer det att jag liksom sugs tillbaka in i ett svart hål och hjälplöst färdas åter till en svunnen tid fylld av det som gjorde mig liten och svag.

Förra gången det hände var då en kompis fyllde år och då ett allt för välbekant ansikte uppenbarade sig i minglet. Fast eoner av tid hade gått sedan gymnasiet så såg han typ likadan ut, ja över-mobbaren från Hermelinskolan stod plötsligt invid mig och tog min hand och skakade den. Jag kunde inget göra utan följde bara med i rörelsen. Då han frågade om jag mindes honom så blev mina ögonvitor röda och jag svarade ”ja”. ”Minns du allt?” sa han tillsynes oberörd och jag sa ”Jag minns tyvärr allt”. Sedan vände jag på klacken, svepte ett glas vin och försvann.

I veckan hände det igen. Något gammalt skadskjutet från förr expanderade från noll till hundra av något så otippat som en reklamfilm från RFSL. En reklambyrå hade fått i uppdrag att bjuda in folk till Pride on Ice som går av stapeln i Luleå till helgen och på skärmen uppenbarade sig en (straight) man som dressade ut sig i olika outfits redo att paradera. Jag fick panik.

Målet var säkert att göra det hela Mello-festligt och inte att kränka någon MEN tusen av gamla minnen av folk som försökt göra sig rolig på min bekostnad tog plötsligt gestalt framför mig. Den som härmat mitt sätt att gå, den som härmat mitt sätt att prata på eller hur jag rörde mina händer. Jag skrev:

”Jag måste säga att jag blev väldigt paff. Jag har fått jobba med många förutfattade meningar i alla mina dagar, om vem jag är och hur jag ser ut. Det är just så här många har trott att en bög skulle se ut och det blir liksom en nidbild, som en från Mupparna typ. Sen ser regnbågsfolket ut som alla andra människor, på tusen olika sätt. De finns de i regnbågs-färgade plymager och de tillsynes osynliga. En nutida reklamfilm hade gärna fått förstärka mångfalden istället för enfalden”

Jag var inbjuden att tala på Pride-lördagen. Jag har tackat nej. Det fanns ingen kraft kvar. Jag har pratat med både mannen här ovan och med RFSL och jag vet att inget av detta var tänkt som kränkande, men på något sätt så tror jag inte att de bara sköt sig i foten. De öppnade även upp tanken på om vi förvandlat och förminskat hela Pride-rörelsen till en festlig reklamkampanj för vår stad med tillhörande isbana. En festival-parad där alla kan få sig en kulört ny skrud och klä ut sig till en bög för en sven-sexe-aktig tur runt stan.

– Pax för att vara fågeln från Mupparna!

Dear Diary

Kroppen skruvar sakta tillbaka till svensk tid men på något sätt så släpar jag ändå efter. Det som bromsar och stjäl tid är att jag nu måste ta kort på alla kvitton på hotell, frukost, lunch, middag, bil och bensin som blivit nyttjade under det tid som SAS sköt upp vår flight hem och det känns som en kraftansträngning att börja leta efter detta, samt att ta reda på vad flighter heter (som man inte ens klev på)

Som usel bonus på detta så har min makes borttappade börs franska kontokort används idag, just vi tänkte att vi var säkra och hade spärrat alla kort. Tack och lov så upptäcktes det efter några hundralappar och jag kan nu andas ut.

Well, annars går det bra. Inga kolhydrater, vin, drinkar har ännu nått min mage, så jag räknar med full blom på fredag. Amen.

Är jag annorlunda nu?

Det var då jag lämnade skidspåret som jag mötte en man som såg så bekant ut. Jag kunde inte riktigt placera honom och hips vips hade han glidit ifrån mig på sina skidor. Nej men… Var det inte min gamla gymnastiklärare från skolan? Jag ville kasta på mig skidorna (men var för trött efter 1.4 mil) och spurta ikapp honom och ropa ”Jag är annorlunda nu, jag älskar gymnastik!”

Då jag var barn så var gymnastiken ett enda stort lag-inferno och jag hade betyg 2. Spelade vi inte basket så var det fotboll eller innerbandy och så växlade man onyanserat mellan dessa tre (samt slängde in ishockey på vintrarna) Ingenstans kände jag mig hemma, varken i laget eller i mina alldeles förstora fötter (mina fötter växte fort och redan i åk 5 så tillbringade jag mycket tid med att försöka gömma dem. Men tids nog växte allt ihop…) Jag blev klassiskt alltid vald sist om jag någonsin briljerade så var det på den årliga timmen av redskaps gymanstik.

Som vuxen har jag funnit att sport inte alls behöver vara en frustande teamkänsla utan en lång ensam  tur i löpbanan, i skidspåret, på gymmet, i yogasalen OCH DET ÄR VANSINNIGT KUL! Jag önskar att jag hade haft en guide som barn, någon som hade visat mig det här för länge sen. Men… bättre sent än aldrig.

Den underbara Monika Björn sänder denna bild på mig från hennes klass på Yoga Games i år. Vad fin bild som Anna Rosén har tagit! Så här finner jag mig själv ibland. Helt ensam, invid en massa människor. Utan tävlan men med ett otroligt fokus på göra så bra ifrån mig som jag bara kan. Att få den här kroppen att bli så mjuk och hård, så böjbar och så kompakt, så funktionell som jag bara kan. Jag är annorlunda nu – jag älskar gymnastik! Eller så är jag densamma och så har bara idrotten bytt sin rörelse runt omkring mig. Amen

Om jag än vandrar i dödskuggans dal…

tumblr_m9zq1inL7k1r2s3h9o1_1280

Solen återvänder faktiskt även om många här i norr gett upp hoppet. Röjningen efter stormens alla träd-fall har påbörjats och telefonin verkar fungera mer stabil.

Själv hoppas jag att det nya ljuset skall lysa insiktsfullt på de mörka vrår jag fått ta del av på sistone, dit inget ljus nått, dit inget lugn funnit sin boning. Var det bara ett skuggspel eller var det något jag var tvungen att rusta mig mot? Var det bara en ängslan, en gadd av något svart eller var det ett hot att höja sitt vapen mot?

Ibland tar sig demoner olika skepnader, mest kraft och plats tar de i orons drömmar, i de mörka fantasierna, minst fokus får de då de närmaste bildar ring med ryggarna mot varandra och man känner sina kära stå stadigt vid sin sida.

Idag bjuder Chaka-L ut mig på lyx-lunch och vi pratar om den tid vi befinner oss i och om det underbara med vänner som står en troget bi. Tusen tack för mat för mage och själ kära vän – I love you!

PS 23:4 – Yea, though I walk through the valley of the shadow of death, I will fear no evil: for thou art with me; thy rod and thy staff they comfort me.

Trender kommer, trender går…

Vart typ femte år så dyker det upp någon (inrednings) trend som man till en början med kanske gillar, kanske anammar – men allt efter det att åren går (+ att alla ens vänner tar efter?) blir man till sist oftast spyfärdig.

Jag erkänner (i oordning): A: Torkade eterneller liggandes på skåp 

B: Vas med påfågelsfjäder i (året var 1984 tror jag) 

C: Tittskåp (små docksskåpsaktiga skåp med glasvägg som sattes upp som dekoration)

D: 70-tals-tapet-orgie

E: Vitt är fräscht

F: Silver köksluckor (var det bara jag?)

G: Furu-träsket (Där kronan var ett pampigt vitrinskåp fyllt av tjafs)

H: Teak-träsket (lever i det, älskar det) 

I: Plast-träsket (1990 fylldes vårt hus av Italienska retro-plast-saker)

J: Porslinshuvud med yvig växt i (för att simulera ett grönt hår)

K: Superelipsbordet design Piet Heins & Bruna Mathsson

L: Storbildsteve (den är kvar, men då den går sönder blir det ingen ny)

M. Fondvägg

N. Spegelväggen (IKEA hade 1980 små speglar som man fyllde en hel vägg med)

Utan att kasta skuld så har jag dock tvått mina händer från nutidens 1: Kloka visdomsord skrivna på väggar, typ ”Carpe Diem” 

2: (Denna trend ser du numera oftast bara i samband med att det är marknad på stan. T-shirts eller barnvagnar som det står mamma, pappa eller barn på. Värst var väl ”lammkötts-trycket”?

3: … Nu fick jag hjärnsläpp och kom inte på en enda sak till…

Nu är det er tur att skriv in här inunder vad ni anammat/ motsatt er. Ska med spänning ta del av er bekännelse. Sedan får ni här ett tips inför 2016 som till en början med kan vara det som får er att poppa!

tumblr_njrsmyqLkW1u7fn55o8_540

tumblr_njrsmyqLkW1u7fn55o7_540tumblr_njrsmyqLkW1u7fn55o3_540

Kära dagbok

tumblr_lg3j1d22DO1qavvg1o1_1280På Storgatan. Okänd man närmar sig.

Mannen: Tjena bög!

Jag: …. (jag är paralyserat stum)

Mannen går vidare och lämnar mig ensammen men en känsla av att jag blivit dragen vid näsan av mänskligheten. Jag vankar runt lite och textar om händelsen på Facebook. Min kompis Stina skriver raskt att jag borde ha svarat ”Hej tokfan!” tillbaka. Jag skrattar högt och funderar på varför jag aldrig hittar de rätta orden. Jag måste anställa Stina som min replikmakerska.

Men. Lite senare kniper jag honom utanför Systemet.

Jag: Men du, så där säger man väl inte då man hälsar på folk!

Mannen: Men förlåt, jag menade det inte, det flög grodor ur munnen bara. 

Jag: Du är ursäktad men du gör inte om det!

Nu tänker jag i mitt stilla sinne att nu har mannen lärt sig en läxa och slutet gott, allting gott.

Men. Inne på systemet i kön så ser jag honom tvångs-krama om en jättestor man. Han försöker i kramen att nå med händerna runt hans midja. Han misslyckas. De känner inte varandra och den store mannen ser paralyserad ut.

Mannen: Du är den tjockaste man jag nånsin har träffat! (Hela kön blir knäpptyst)

Den stora mannen lämnas kvar med sin back öl och får den där bekanta ensamma looken av att mänskligheten just dragit honom vid näsan.