Ett arv i förskott

Jag kommer från urskogen, från en enkel undre medelklassens arbetarfamilj. Med enkel menar jag inte att medlemmarna i sig var enkla (tvärt om) utan jag pratar mer om livet i sig. Det var rejält som gällde och rejäla människor möttes med respekt och vårt hus bestod till 90% av furu och av möbler som far själv gjort. På oss satt mors hemsydda kläder i slitstarka tyger som ärvdes syskon efter syskon, utan att ta hänsyn till varken tidsanda eller om man passade i själva färgen. Det var 70-tal.

I rädsla att vi sex barn skulle kladda ner tapeterna med smutsiga fingrar, hade mor utvecklat ett gå-med-händerna-upp-i-vädret-till-badrummet-efter-måltid och öppna badrumsdörren med armbågen. På så sätt så höll tapeterna för alltid. Det var lågkonjunktur och hustemperaturen låg på stadiga 18 grader och man duschade max i fem minuter.

Funktionella möbler, funktionella kläder och funktionella regler. Flärd och fåfänga föraktades – men det var en sanning med modifikation. I mammas smyckeskrin (som hon köpt då hon hämtade hem min lillebror från Thailand) fanns inte mycket, men där låg ett par gröna smaragd örhängen som hon fått av en rik onkel i USA. Eftersom mor aldrig skulle göra hål i sina öron så var örhängena en sorts clips som man tving-skruvade fast. Dessa kunde man låna så fort huset var tomt, men jag vet inte när dessa försvann – men de är borta nu. Kanske var det jag som försnillade dem?

Vår familjs största attraktion (från min pojk-synvinkel) var dock kristall-servicen som var instängd i fars furuskåp. Eftersom det aldrig användes alkohol i vårt hem och då de var så skira – så fick den stackars servicen aldrig se dagens ljus. Nu undrar ni kanske hur den hamnade hos oss? Jo: Jag var runt 2 år då mors syster Birgit kom farande från stan. Med sig hade hon sin man, Konsumföreståndaren Bengt, men också deras vänner Billeskans (de var från utlandet) som ville få lite frisk luft. Herr Billeskans som jobbade med kristallglasförsäljning kom sedan att förära mor och far med denna grannlåt efter en kaffetår och hembakat. Så som ni ser så är jag inte bara uppväxt som en lantlolla, nej det fanns flärd och ljuspunkter också!

Mor och far har nu börjat rusta för livet i himlen och de märker saker så att vi ska veta vart allt ska ta vägen sedan de rest till Jesus. Älghornet är Armands, kom ihåg det säger far bestämt. Då de frågat mig vad jag vill ha har jag sagt ”inget”. Men det kommer förstås inte på tal. Så i veckan fick jag ett paket, ett förskottsarv. Kanske är de rädda att jag ska glömma bort dem om det inte finns något minne kvar av dem? Det var den skira kristall-servicen som nu står och glänser i vår teakhylla bakom en glasskiva. Ååå så glad jag är! Ååå vad jag älskar er mina fina föräldrar!

PS: Jag funderar redan på vem som ska få ärva den av mig då jag och Zeb rest ovan regnbågen. Amen.

Pirjo & rosenbädden

Jag mötte Pirjo på stan för några månader sen. Jag känner henne lite grand, ja en gång hjälpte hon mig med världens noggrannaste flyttstädning. Hon undrade då om jag ville vara med i en musikvideo då hon sjöng ”Bed of Roses”! Då jag frågade vad hon tänkte att jag skulle göra i videon så sa hon att hon önskade sig att jag skulle ha bar överkropp och inte så mycket mer…

Ni som känner mig vet ju att jag sällan låter mig förevigas med bar överkropp 🙂 men jag tackade nej för det kändes som om jag inte hade någon kontroll över detta. Idag träffade jag Pirjo igen, ja hon stod framför mig i kön på Coop och videon kom åter upp på tapeten. Den var klar nu, ja hennes arbetskamrater hade hjälpt henne att spela in den. Jag måste säga att det här kan vara med modigaste jag någonsin sett och kanske det mest uppfriskande.

Sedan kommer kommentarerna på Youtube, ja vi vet att haters gonna hate. Men då jag där även läser om vad som hänt Pirjo och hennes son (hon nämnde inte detta på affären) så får jag en sån där svidande klump i strupen. Pirjos skälvande röst, hennes sorg och hennes alldeles för tidigt svepta rosenbädd.

Ett regnbågsfärgat svart hål

Oftast är jag här och nu. Ja för det mesta är jag otroligt tacksam över det som gjort mig till just mig – och till det som fört mig hit. Men då och då händer det att jag liksom sugs tillbaka in i ett svart hål och hjälplöst färdas åter till en svunnen tid fylld av det som gjorde mig liten och svag.

Förra gången det hände var då en kompis fyllde år och då ett allt för välbekant ansikte uppenbarade sig i minglet. Fast eoner av tid hade gått sedan gymnasiet så såg han typ likadan ut, ja över-mobbaren från Hermelinskolan stod plötsligt invid mig och tog min hand och skakade den. Jag kunde inget göra utan följde bara med i rörelsen. Då han frågade om jag mindes honom så blev mina ögonvitor röda och jag svarade ”ja”. ”Minns du allt?” sa han tillsynes oberörd och jag sa ”Jag minns tyvärr allt”. Sedan vände jag på klacken, svepte ett glas vin och försvann.

I veckan hände det igen. Något gammalt skadskjutet från förr expanderade från noll till hundra av något så otippat som en reklamfilm från RFSL. En reklambyrå hade fått i uppdrag att bjuda in folk till Pride on Ice som går av stapeln i Luleå till helgen och på skärmen uppenbarade sig en (straight) man som dressade ut sig i olika outfits redo att paradera. Jag fick panik.

Målet var säkert att göra det hela Mello-festligt och inte att kränka någon MEN tusen av gamla minnen av folk som försökt göra sig rolig på min bekostnad tog plötsligt gestalt framför mig. Den som härmat mitt sätt att gå, den som härmat mitt sätt att prata på eller hur jag rörde mina händer. Jag skrev:

”Jag måste säga att jag blev väldigt paff. Jag har fått jobba med många förutfattade meningar i alla mina dagar, om vem jag är och hur jag ser ut. Det är just så här många har trott att en bög skulle se ut och det blir liksom en nidbild, som en från Mupparna typ. Sen ser regnbågsfolket ut som alla andra människor, på tusen olika sätt. De finns de i regnbågs-färgade plymager och de tillsynes osynliga. En nutida reklamfilm hade gärna fått förstärka mångfalden istället för enfalden”

Jag var inbjuden att tala på Pride-lördagen. Jag har tackat nej. Det fanns ingen kraft kvar. Jag har pratat med både mannen här ovan och med RFSL och jag vet att inget av detta var tänkt som kränkande, men på något sätt så tror jag inte att de bara sköt sig i foten. De öppnade även upp tanken på om vi förvandlat och förminskat hela Pride-rörelsen till en festlig reklamkampanj för vår stad med tillhörande isbana. En festival-parad där alla kan få sig en kulört ny skrud och klä ut sig till en bög för en sven-sexe-aktig tur runt stan.

– Pax för att vara fågeln från Mupparna!