Pappa problematik

Först vill jag bara säga att vi är många som har det bra i Sverige. Vårt land har ett fungerande system som är toppen för barnledighet, skolor, sjukvård och för de med t.ex funktionshinder. Men det hindrar inte att saker kan bli bättre…

Just nu brottas jag med problematiken att vara den peppande pappan till ett vuxet barn med autism. Föräldern som försöker motivera sitt barn att gå på jobbet varje dag. Inte bara för att tjäna pengar, nej mest för att ingå i ett sammanhang. Det är något som de flesta autister undviker så långt som möjligt – även om många känner sig hemskt ensamma på samma gång. Det är en sällsam resa många av dem befinner sig på.

Tänk om du var i autist-systemet, i autist-problematiken och samtidigt var super-skärpt. Då finns det många som stannar upp och frågar sin pappa VARFÖR de ska gå till jobbet, då lönen blott är 8:-/ timme (en pension utgår sedan som täcker upp till hyran som serviceboendets lägenhet kostar) En klipsk ung kvinna räknar mycket snabbt ut fördelarna med att samla några tomburkar varje dag och på så sätt istället kunna tillbringa tiden där de helst vill vara (där pappan inte vill att hon ska vara) – instäng i sin ”kupé” med ett tidsomställande internet som sällskap. Ett fönster mot världen som gör det möjligt att resa överallt utan att man behöver öppna dörren. En väl vald trygg vy.

Men snabbt vänds ett dygn runt och snabbt orkar man inte ens komma på en lunch även om det bjuds, för man har inte tagit sig ur sängen. Många autister gör det bra om det orkar jobba halvtid (alla intryck tar på krafterna) och konsekvensen blir då den o-lockande lönen på 32:-/ dag… Man kan få köpa lunch på sin arbetsplats, men ni förstår ekvationen…

Vi är många som har det bra i Sverige, men det hindrar inte att saker kan bli bättre. En skälig lön t.ex, som gör att man förstår fördelarna med att gå till jobbet. En lön som gör att ens tre föräldrar inte alltid måste finnas där med Linas matkasse, biokort, fickpengar, resepengar etc. etc. Ja alla autister har inte tre föräldrar som kan bidra med en sådan support. Hur går det för de andra?

Och vad händer när jag blir gammal och inte finns mer? Det är något som många föräldrar med barn med olika handikapp oroar sig över. Jag tänker på det av och till, mest när det här mörkt och jag har motvind. Som nu…


Kung Bore anländer

Ibland sker all i ett ögonblick, som denna torsdag t.ex. Då jag i ottan tittar ut genom fönstret så har snön fallit och allt är vitt. Signalerna i hjärnan signalerar dubbla budskap, ja allt från ”ååå äntligen nu blir det vitt och fint” till ”nu kommer mörkrets tidevarv”.

På min väg till morgon-gymet så knastrar det härligt under fötterna och det är bara att kapitulera inför Kung Bore.

Dagen går snabbt och på kvällen så hinner jag och vår dotter Amoranda att se två hela avsnitt av ”Flash” samt att laga middag. Det blir en fläskfilé (svensk) som jag rensat, kryddat och helstekt snabbt i stekpannan, för att sedan ta in i ugnen tills den kommer upp till 65 grader. Till det så wookar jag spetskål som jag sedan spetsar med soya, chili och balsam-vinäger. Jag steker stora skogschampinjoner som jag lägger in i olja/ vitlök och slutligen wookar jag några 3 cm bitar av en pujo (väl sköljda, ja den ekologiska purjon bjuder oftast på en jord-sands-överraskning) När köttet är klart skivar jag det tunt och lägger upp allt på tallrikar + hackar några tomater. Mmm. Bon appétit!

Efter palt

Har ätit palt till middag. Efter det finns inget mer att göra än att dö en smula. Palt tar extremt mycket kraft från kroppen att bearbeta. Men gott är det! 

Saker man kan göra när man är typ skendöd är t.ex att göra Högskolepovet 2018/ ordtestet. Jag fick 20 av 20. Hur många klarar du? Gör testet här!

En måndag med respons

Jag är effektiv idag. Efter jobbet så kastar jag mig i bilen och hinner sedan med både skomakaren, skräddaren och kemtvätten! Jag är fantastisk (ett mantra värt att träna på – mina damer och herrar) Sedan slår jag mig ner och kollar inkommande meddelanden.

Det finns vissa gamla bloggar hos mig/ Mon ami Mió, som är mer besökta än andra. En stor-säljare är den som jag kallade Stay Friends – Fuck off och den får jag skratta rätt mycket åt, ja många av kommentarerna är hysteriskt roliga. En annan som jag får många kommentera och förfrågningar på är bloggen om färganalys. Ja dessa frågar har börjat ta så mycket tid att jag börjat ta betalt för nät-konslutation. Hur mycket undrar ni? Jo köper man CD:n ”Tröst” av mig här så får man en hår/form/hud/färg-konsultation på köpet (om man mailar mig på monami@evanne.se Bra va!

Nej nu är det dags att tända ljus och ta fram sin bok. Ha en underbar måndagkväll mitt herrskap, tack för att ni peppar mig!

Den nygamla tiden

En ny tid har börjat. Post-gaycation. Hur kommer det att kännas, hur kommer det att bli? Kommer en ny sol att gå upp över den alldagliga vardagen? Kommer jag att finna ro?

Nej det blev liksom inget nytt över nejden. Planet var så sent att jag liksom katapult-slungades in till jobbet och sedan var allt igång. Varje sekund är helt plötsligt öppen för att ta ikapp förlorad tid och lunchsoppa på burk kan ätas direkt ur förpackning med sked samtidigt som räkningar betalas.

En bra sak med att återvända på en torsdag är att – helgen är nära! Ja efter en galen fredag så lagar jag familjemiddag på fredagkväll och Aidan, Emme och Vincento kommer över. Nu känns det plötsligt helt rätt att komma hem. Amen.

Sånt är livet

Det är sista dagen i Nice och jag resumerar – allt och då menar jag ALLT har vart gott! Maken till balanserad resa får man väl leta efter i mitt resokartotek. Mycket sömn (8 timmar/ natt) Mycket strand, bokläsning och bad (4 timmar/ dag) Mycket träning (2,5 timmar/ dag) Mycket god mat och gott vin (i lagoma och till 80% hemlagade middagar) 

Förutom att jag byggt lite muskler på gymet så har jag ju även kört super-spinning (och fettreducering) på Cyclone (som amerikanska Soulcycle, man står upp och trampar mest hela tiden. Ibland med hantlar i sin hand) Vi tjuvfilmade lite igår:

Efter ett sånt här pass får man inte bara ett purpurfärgat ansikte och är helt dyngsur i svett, nej man behöver också snabbt få i sig något i magen. Vi gick till Attimi!

View this post on Instagram

#afterspinning #pizza #nice

A post shared by Mió Evanne (@mioevanne) on

Lyckas jag alltid med denna balans då? Nja idag skavde det till lite grand. Vi bestämde att ta en rask 4 km morgon-promenad till en antikmarknad och käka frukost på vägen, men ibland hittar man inte just det där ultimata stället som man är sugen på och bara traskar vidare. Promenad, antikmarknad, 4 km tillbaka. Plötsligt var klockan 10.30 och jag var:

Jag var tvungen att lämna den blod-socker-stabile Zeb och ensam rusa till ett boulangeri och trycka en macka med gråt-blanka ögon och darrande armar. Men sen vart jag snäll. Typ… 

Det är inte alla som är så känsliga med att få i sig mat, ja jag äter typ dubbelt upp vad de flesta av mina vänner gör. Men man får lära känna sin starkhet och sin svaghet och göra det bästa i att balansera. Dagens läxa: hoppa inte över din frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsfika. Amen.