Mitt i ett äventyr

Varje dag bär på ett nytt äventyr och idag så har hjärtklappningen ännu inte avtagit efter mitt första besök inne i en magnetröntgen!

Två gånger per år typ (det har blivit mindre sällan sedan jag börjat styrketräna) så hoppar kota 4 eller 5 ur led. Det brukar ta kiropratktorn fem minuter att klicka tillbaka dem, men jag har undrat vad som står på. Det är minst fyra års kö att få kolla upp en sådan här sak, så jag valde att göra det privat (och slösa en förmögenhet) Man får ta av sig byxorna (pga dragkedjan är av metall) och sedan så skjutsas man in i ett sci-fi-films-rör och ska där ligga i 15 minuter utan att röra en fena! Jag har inga anlag för cellskräck, men tro mig – detta var en prövning. Men fick ha ett par ljudisolerande hörlurar på sig och jag fick även en panik-knapp att hålla i om något skulle gå åt skogen… Maskinen knäppte, lät och stånkade och puffar av värme slog mot mig, omg så obehagligt men ändå… Jag försökte yoga-andas och hips-vips så var allt klart. På måndag så får jag besked vad det är som spökar med mig, men även om jag inte tror att det är värre än att varje yrkeskår har sitt pris att betala, så ska det ändå blir skönt. Kanske kan jag med hjälp av resultatet, special-sy-ihop några extra övningar på gymet?

Ikväll (fortsätter hjärtklappningen) blir det konsert med en ny artist, nämligen goth-blues-sångerskan JebbaHell (tillsammans med Tobey) samt middag med mina fina vänner på Villgot. Varje dag är ett äventyr fyllt till brädden av spänning, sorg och glädje och jag är så himla tacksam att just jag får vara med. Amen.

Tisdags timmar…

Ibland är det svårt att skriva nåt om varje dag, i rädsla att man ska återupprepa sig. Ja jag är dessutom världsbäst att återupprepa bra saker, så min frukost-grönsaks-jos, min lunch-soppa och någon form av träning håller jag hårt fast vid. Det som skiljer denna tisdagen från andra dagar är att Mon ami Mió Music-projektet kryper närmre och de åtta låtar som jag skrivit och som ska spelas in, håller på att ta form. Dear Martin, Armand Amandeus Evanne och Eve Schilken sänder underbara smakprov och jag njuter ner i tårna. Den låt som jag själv ska spela in är supersvår att träna på då jag ännu inte kan ta en ton (efter Nice-förkylningen) så jag får liksom nöja mig med att spela piano.

Efter jobbet så bokar jag och Erique en liten gå-ut-och-ta-ett-glas-vin-möte (det blir faktiskt två) och vi tar ikapp och har kul med varandra på Cg:s. Vi försöker ta en bild tillsammans och det är svårare än man tror. Då Erique är ebony-grann och jag ivory-grann så har kamerans ISO svårt att inte A: Göra Erique till en helsvart skugga eller B: Göra mig till ett genomskinligt spöke. Utan för kommunhuset finner vi tillsist en gul ljus-girlang som gör vår skönhet rättvisa!

#meandmyfriend #boyznight #catchingup #decembercure #loveit

A post shared by Mió Evanne (@mioevanne) on

Tack tisdag för allt, tack Erique för allt. Nu väntar onsdagen med något gammalt, något nytt men först ska jag bara sova några timmar och ta det lugnt. Amen!

Söndag i Tallberg

Jag vaknar upp rätt tidigt, sjukt bakis. Aj aj aj. Om det är någon gång man inte vill bakfylle-kräkas så är det ju hos sin mor och far. Men jag kvicknar till (tack gode Gud) ja jag tar Alvedon, Berocca, Resorb och svart kaffe till frukost.

Det är sista förmiddagen i Tallberg och det är som om pappa krampar tag runt mig – ja han vill berätta alla sina jakthistorier i rädsla att han ska hinna glömma bort dem innan jag kommer nästa gång. Historierna och jaktäventyren flyter liksom ihop och jag vet inte om det är jag eller far som har svårt att hålla ordning på allt (mest troligt en kombo) Mor är så galet tacksam för gårdagens fest och tillsammans så förbereder vi en älgsteks-lunch med hemgjord potatismos. Min syster Zuzette bidrar med en murkelsås och det hela är lika gott som det låter.

Vi tar en sista promenad och låter den ultimata vintern dra in i kroppen, ja bättre än så här blir det inte…

Vi vinkar adjö. Mor står på bron och gråter och far har lite dåligt samvete för att han inte hinner komma ut och vinka, nej det är en skidstafett på teve som lockar mer. Kära föräldrar vad jag älskar er. Tack för denna helg, jag ser redan fram emot nästa gång vi ses. Amen.

Vita vidder och kraxig stämma

Plötsligt slängs man handlöst in i ett nytt klimat och klimat-smart så tar jag denna morgon på mig täckbyxorna och traskar min sedvanliga 5 km runda… Ååå det biter i kinderna och snön har vält in över vårt län och trollat allt så ljust och vackert.

Allt skulle kunna har vart toppen om inte/ japp – jag är drabbad av någon sorts host-förkyling!!! Decimerad känner jag mig men inte klubbad. Det går alldeles galant att jobba men krafterna räcker till för typ det och sedan hem till soffan. Jag hade ju sett fram emot att ta upp min vinterträning igen, men det får nog vänta till nästa vecka. Ja nu måste jag vila mig frisk, ja jag ska på storkalas i helgen!

Sista soliga semsterdagen

Det är söndag och det är vår sista dag  i Nice. Solen passar på att göra det näst intill omöjligt att återvända till snöyran i norr, ja den gassar på som bara den idag. Idag kan mitt arbete beskrivas med hjälp av denna bild:

#anotherdayinparadise #cotedazur #beachboy #november2017 #gaycation #loveit

A post shared by Mió Evanne (@mioevanne) on

På hemvägen från stranden köper vi rosé och sitter sedan på vår soliga balkong med bar överkropp och förundras över hur varmt det ändå kan vara så här i slutet av november. Jag bävar lite för hemfärden i morgon, ja låt det för Guds skull inte gå lika miserabelt som vår väg hit… Må gott nu alla ni som följer min blogg och njut av livet.

PS: Vår son Armand och hans tjej Ingy har förlovat sig!!! Tjohoo.

En sysslosam torsdag

Min vardag består vanligtvis av jobb, träning och matlagning men sedan jag kommit hem från Paris har det även fått dela rum med målning av lägenhet, städning, uppskruvning av string-sko-ställ och garderobs-montering. Detta är givetvis inget jag är så bra på själv så det har vimlat hantverkare runt mig medan jag mest övervakat att kulört och linjering blivit rätt. Det är underbart vad mycket man kan slänga då man flyttar runt saker, ja jag känner mig redan lättare i anden.

Ikväll packar jag också, ja det är dags för en liten resa (det var ju så länge sedan sist nu) Jag överträffar mig själv med att blott packa en axel-rems-weekend-bag och jag är riktigt stolt över mig själv. Vart jag är påväg? Well, följ mig i morgon gott folk. Nu är det dags för en lermask, ja man vill ju inte fara tills en storstad med glåmig hud. Amen.

Flera nyanser av vitt och så the one and only Vincento!

Varje dag har sitt plus och minus och idag får jag glädjas åt att jag hittat rätt nyans av vitt på väggarna. Ni kanske tror att det är bara att pensla nåt som heter vitt, men då bedrar ni er själva. Blotta vetskapen om att det finns hundratals vita nyanser att välja på gör mig både skärrad och sammanbiten, ja här gäller det att inte bara kladda upp vad som helst. Den första nyansen som kom att ta väggarna i besittning liknade mest lever-lavendel-vit och det mina damer och herrar visade sig inte vara klädsamt. Så jag har brottats och svettats mellan kalla rosa-vita och varma vanilj-toner och först då jag fick ta del av färgaffärernas färgsystemet och kunde spåra den vita nyansens baston, så kunde jag välja NCS S 0300-N. En vanlig vit färg med basen i grått. Tänk så lätt det är då jag tar kommando ändå…

Det är nu tredje dagen på raken som jag och Vincento träffas, ja jag kan ju inte sniffa målarfärg hur mycket som helst… Vincento är mitt nyfödda barnbarn och…. HAN ÄR HUR SÖT SOM HELST!

#meandvincento #mygrandchild #iloveyou #thankyoulord #ilovemylife

A post shared by Mió Evanne (@mioevanne) on

Nej nu har jag inte tid att gulla mer, nu måste jag hem och fortsätta med projektet att ställa tillbaka allt i lägenheten. Amen.