Fredagsfärd

Helgen rullar in. Är jag beredd? Efter fem stränga dagars kost och motion är det nu dags att sänka garden och rulla nedför backen istället för att kämpa sig uppe den. Det här innebär ju inte att jag helt plötsligt ska anstränga mig att vara onyttig, nej men bara det att låta saker ske. Efter jobbet köper jag mig en svindyr flaska vin och en påse chips. Nu kör vi!

Onsdags grubblerier..

Det är onsdag och mitt i veckan. Allt går rasande fort just nu och varje kväll är fylld av sin roliga men också krävande aktivitet. För att få energin att räcka till så är det bara att traska iväg till gymet ÄVEN om vi närmar oss 30 minusgrader. Ta i!

Jag vet att jag har något bokat ikväll, men det är bara det att jag glömt bort att skriva VAD. På min almanacka står det ”träff efter 18” men inte med vem… Räknas det som en blind-date då?

Minusgrader & motståndsrörelser

Jag har inte så mycket att tillägga till denna dag förutom att det är den kallaste på länge. Då jag jämför morgontemperaturen på mina två hemstäder så skiljer det hela 30 grader!

Vad kan värma i sådan kyla? Är Morran bakom mig? Vem kan trösta Knyttet och när är detta över? Jag börjar med att sätta igång kroppstemperaturen med hjälp av enhandsvängningar!

När kroppen väl är varm så är det bara sinnet som ska tina. Det gör det bums med ett värmeljus och Oh Lands nya singel ”Human Error” Lyssna och njut!

Livets trappa

Det har hänt saker sedan 1800-talet helt klart och på denna plansch försöker jag identifiera mitt trappsteg. Hm det här var inte lätt… Jag får för mig att det är jag som står på 30-steget och gosar med barnbarnet Vincento tillsammans med min svärdotter Emma… Egentligen ska jag alltså två snäpp upp (steget före käpp) på tronen liksom, samt ha en liten mage.

Vi kliver alltså trappvis fram här i livet och givetvis ser dessa steg väldigt olika ut beroende på vilket land, inkomst, kön, hudfärg etc etc. Det är lättare att gå uppför, ja visst får man lite ont i knäna att springa i nedförsbacke (gnäller jag från mitt trappsteg)

Igår synade jag mina föräldrar och deras liv där på landet. Deras enorma vackra ägor, med tillhörande snöskottning/ takskottning/ gräsklippning/ skogsröjning osv. Det är mycket jobb för någon som står på 80-trappsteget och igår förstod jag att det hade blivit för mycket.

Ett inlägg på fb där jag frågade mina vänner ”vad gör man nu” slutade i Trygghetsboende + 65 och att jag satte upp dem på kö där. ”Mamma man behöver inte flytta bara för att man fått en lägenhet”. ”Mamma, det kan dröja 10 års kötid innan de hör av sig”. ”Mamma ni behöver ju inte sälja huset. Tänk att ni behåller det som en sommarstuga”. ”Mamma, tänk så nära det blir till både mig och till kyrkan då. Vi kan ju träffas flera gånger i veckan”.

Det är inte lätt att ta ett nytt steg varken för mina föräldrar eller för mig själv. En dag kanske min barn håller intervention för mig och vill att jag anpassar mig efter min ålder. DET kommer dock inte på fråga…