Microblading & old Hollywood

Min mamma har alltid identifierat sig med färgstarka italienska bombnedslag som t.ex Gina Lollobrigida och Sofia Loren. Det, fast hon egentligen påminde mer om Jacqueline K.

Än idag så känner min mor sig färglös utan ögonbryn och hennes kakmascara är enligt henne, fortfarande bästa hjälpmedlet att få lite färg och kontur. Växer man som liten gay pojke upp med detta så är det klart att det fortsätter in i nästa generation. Mina bryn är faktiskt helt ok MEN IDAG så slog jag på stort och gjorde det jag så länge velat göra = Microblading!

View this post on Instagram

#microblading #brows #eyebrows #guybrows

A post shared by Mió Evanne (@mioevanne) on

Vad är då microblading? Vi tar en titt på några jag följer i L.A som ger oss en snabbtur, men det hela rör sig om fjädertunna rispningar som färgas in och som håller i typ 1-2 år:

Gör det ont? Inte lika ont som en tatuering. Har ni fler frågor så skriv under kommentarer så svarar jag. Tusen tack Hanna på Essere för ditt fantastiska jobb!

PS: Eftersom mor var och förblir en sydländsk skönhet så letar jag febrilt i gamla Hollywoods register efter någon skönhet som jag kan identifiera mig med. Jag hittar ingen direkt, men jag nöjer mig med tjusige, småsorgliga och roliga Buster Keaton.

Connys Dilemma

Idag är jag inte bara Mió, nej jag är även Conny. Nu undrar ni förstås hur det kan komma sig? JO: Regissören Anette Winblad som regisserade filmen ”Att göra en pudel” med mig i ”huvudrollen” som Simon (well: Lena Nyman och Eva Röse var visst med på ett hörn också) spelar nu in fem kortfilmen för SKL, men manus skrivna av (sin man) Johan Winblad.

”Connys Dilemma” är en liten drama-realistisk historia om när Conny möter Anna (ursnygga och urduktiga Athena Winblad) och får vräka ur sig det som tynger över ett par glas vin… Filmen har premiär på SKL:s stämma i slutet av januari och meningen är att dess medlemmar ska få dessa kortfilmer som diskussions underlag. 

Hur det gick då? Well. Jag är ju känd för att inget komma ihåg en enda text rad (kommer inte ens ihåg sångtexter jag skrivit själv) men denna gång gick det som smort även om Conny hade MASSOR att säga. Athena var supersmidig  och urduktig som motspelerska och jag kände det som i filmen, att vi var kompisar från förr, att vi känt varandra i tio år och nu stöttar varandra. Jag hoppas att ni kommer att uppleva det likadant då ni ser filmen…

Stolt tågade jag hemåt från Stadshotellet (där filmen spelades in) och nöjd med att jag återigen kastat mig ut i det stora nya skrämmande. Tack Anette, Johan och Athena för en underbar dag! Det här gör vi väl om?