En läkande lunch

En sak som jag måste lägga på minnet är 1: Gå inte ut och ät lunch efter det att hungern väl satt in. För det är så här i Sydfrankrike, att man är mäkta stolt över sitt kök och allt tillreds från början (beställ alltså inte som jag en risotto om det redan kurrar i magen, en risotto tar sin tid) Är blodsockret lågt så kan vad som helst hända och man vill ju inte börja tok-grina eller sticka en kock med sin gaffel. ”En förrätt?” Ja vi börjar väl med ostron, det är ju ändå lördag.

MEN idag fick jag bara kapitulera på en fantastisk lunchrestaurang och inte låta tiden bli en stressfaktor (det hela tog typ två timmar) Nej istället så fick jag iaktta mitt sällskap, kockarna (öppet kök) och serveringspersonalen som puttrade runt i godan ro. ”Ett glas rosé?” Javisst! Jag beställer även in en risotto och Zeb ett lamm…

Det finns inget lunchpris (typ Luleås 120:-) nej det är samma pris som om man går ut och äter middag (idag 500:-/ person = lite billigare än i Luleå om vi pratar fin-restaurang) men ibland kan det vara så värt det hela. ”Ett glas rosé till?” Ja eftersom du trugar.


Tack alla inblandade i dagens lunch. Jag fick liksom bara släppa på en fiktiv överspänd fiolstråke som på något sätt höll mitt kippandandes hjärta på plats. Lugnt och stilla. Lugn och fin. Jag ger mig hän och ser vart det bär.

Kommentera inlägget

Kropp & själ

Morgontemperaturen visar på 20 grader här i underbara Nice och det är ett flor av skyar på himlen. Vad passar då inte bättre än att ge sig ut på en fransk mil! En fransk mil kan vara det du gör det till och jag har mätt upp min sträcka och den är 9,6 km, dvs en fransk mil.

Kanske är det all spinning jag kört på sistone men benen pinnar på som bara den och det är knappt att jag blir sliten. Som final bestämmer jag mig för att rusa uppför våra 78 trappsteg (vi bor på 4 våningen utan hiss) och även det går galant.

Jag bygger vidare på mig själv/ babysteps. Jag lovar att bli bättre, stabilare och starkare till både kropp och själ. Amen.

Kommentera inlägget

Det stora blå

Även om vädret kan vara lite skakigt så här års (dvs en skur här och där) så har inte vattnets temperatur blivit kallare än då vi var här sist. På plussidan adderar jag även det minskade antalet turister, ja så här års kan det hända att man är helt ensam i ett stort turkost hav. Är man minsta ledsen eller trött i kroppen så är det som om havet tar hand om det, iallafall för en stund, iallafall för ett dopp…

Jag får sms med bilder hemifrån, då ett frostlager nu lagt sig över stan och då vinterdäcken nu sitter på. Men det känns allt för abstrakt och jag väljer att ta itu med det i nästa vecka. Amen.

Kommentera inlägget