Bekännelser

Bekännelse: Jag är verkligen jättedålig på att känna igen folk som jag möter på stan/ krogen/ ja var som helst. I början tänkte jag nog att jag bara var jättedålig på det, men nu är jag rädd att jag dragit på mig prosopagnosi! Jag hade en gång en arbetskompis som vars föräldrar var inne på salongen en gång i månaden, men jag lärde mig aldrig känna igen dem (”Vill ni beställa tid?”) Och inte blev det bättre att jag skyllde det hela på att de var så beiga…

Med varje svaghet man har följer oftast en räddning och i mitt fall är det min make, som likt en sufflör brukar viska info om den tillsynes vilt främmande personen som står framför mig. ”aha, din kusin som vi var hemma hos i förra veckan”.

Då jag på min morgonpromenad passerar typ samma människor varje dag så har jag lärt mig känna igen människor med hjälp av deras accessoarer/ hundar, med det är ju dessvärre så att inte alla har hund. Jag brukar ljuga då det blir tryckt stämning och säga att jag inte har på mig kontaktlinserna, fast jag inga har. Ibland då jag blir osäker så tittar jag ner i backen då jag går (så att jag ska kunna säga att jag inte såg dem) men ibland säger jag ”Nej men heeej”” till alla som jag tycker ler lite grand…

På salongen är det inga problem alls då jag ser namnet på den ankommande kunden och det konstiga är att då kan hjärnan koppla ihop det namnet med massor av info såsom färgrecept, besvärliga hår-virvlar, jobbinfo, släktinfo, sjukdomar osv.

Well vi har alla ett bagage och min kusin Ann skriver att jag ska vara tacksam att jag inte dragit på mig (det ej gay-kompatibla fenomenet) misandri.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.