Gästbloggare under Sax & Maskins jubileumsvecka = Jannice & Elisabeth

Jannice Tiger: Allt är ert fel!

Året var 2001. Jag var tonåring, nästan vuxen men fortfarande mest som ett barn, första gången jag klev in på salongen. ”Dom skulle passa dig” sa min lärare på frisörskolan när vi pratade om praktikplatser. Jag var inte från Luleå, hade absolut ingen koll på vilka salonger som fanns och än mindre vilka frisörerna var.
Piffig som attan öppnade jag dörren och möttes av en vinkning från en man som stod och färgade en kund. I skinnhandskar. Jobbade han verkligen iklädd skinnhandskar?! Klart han gjorde. Det här verkade ju vara fetaste stället i stan. Klart som fasen dom jobbar i skinnhandskar här.
Jag fick börja samma dag och blev hållkäften-kär på fläcken. I allt.

I de sjukt missfärgade handdukarna som en gång för hundra år sedan varit svarta (eller vita?) och som krävde OCD liknande egenskaper i vikningsskills för att få plats i de grunda toaskåpet som hängde bakom schamponeringen. I musiken som spelades ur stereon som tog 5 CD skivor och sedan shuffelplayade från alla samtidigt(!) Air, Moby, Beck, Massive Attack och David Gray. I alla hundar som huserade en halvtrappa uppe i köket. I det färdigblandade cappuccinopulvret. I Den råa och galet ironiska jargongen. Och i människorna, 5 otroligt olika men sjukt skickliga frisörer. Mió, Sebastian, Lisa, Elisabeth och Erika.

En del av mina klasskompisar hade bara En handledare. Jag fick 5, FEM! BINGO och färgfemman till mig liksom. Det var genom dessa fantastiska som jag fostrades, fick växa, lyckas (och misslyckas) och hitta min egna stil. De trodde på mig, gav mig av sina kunskaper och sitt tålamod. De lärde mig att aldrig ringa upp om jag hade ett missat samtal, att akta mig för säljkungen som körde upp tummen i tvåan på sina mätresser, äta sushi och andra essentiella kunskaper.

Efter att ha jobbat en hel vecka började jag känna att jag hade koll, visste vad alla hette osv. Då ringer telefonen. Jag svarar och en man presenterar sig med sitt förnamn på andra sidan. Han ber om att få prata med den stora kvinnan. Jag ropar till Elisabeth, som var störst av kvinnorna, att hon har telefon. Hon tar luren. Efter en snabb ordväxling ger hon luren vidare till Erika, som är hög-gravid, och säger till mig: han ville prata med den andra stora kvinnan. (Skjut.mig)

Sax&Maskin, det är ert fel att jag träffade min soulmate Lisa Liljedahl och tillsammans med henne kastade mig ut från boet efter 6 år och började flyga. Det är ert fel att jag inte kan nöja mig med mediokert utan vill leva exceptionellt och extravagant. Det är ert fel att jag tror att passion och äkthet är nyckeln till framgång. Och det är ert fel att jag nu öppnar min egna salong och vet att det kommer bli asgrymt.
Allt är ert fel. Tack, Jag❤️Er!

 

Elisabeth Jansson: 1999 var året vi lyssnade på Savage Garden, Ricky Martin, Robyn och Cardigans. Britney bad oss ”Hit me baby one more time” och Andreas Johnson var ”Glorious”! Allra bäst sjöng man med mörk läppenna och ljust läppstift. Äh, lypsyl räckte.

1999 var även året jag började jobba på Sax & Maskin. Då salongen jag hyrde in mig i skulle upphöra, blev jag mycket glad när Mió ringde. Resa jorden runt eller börja jobba i Luleå liksom. Vardag blandades friskt med galenskap och nu, en evighet senare, sitter jag och bläddrar bland foton och minns.

Lisa nämnde krocken i hennes inlägg. Under tiden vi checkade av varandra (Är du ok? Ont någonstans?) försökte jag frenetiskt pilla bort klämmorna som höll en gigantisk ståltrådskreation säkert fastborrad i min skalle. Då kreationen var tämligen stor var jag tvungen att ligga i baksätet. En krock i en stad lockar till sig åskådare och vi gjorde dem inte besvikna. Då vi var tagna ur sammanhanget bör vi ha uppfattats som galningar. Synd att fototillfället ställdes in, men mina minnesbilder är dock guld värda.

Hairship Troopers är ett annat minne. På den turn’en lärde jag mig att äta sushi. Och att inte bo på långtradarhotell med självrengörande duschar. Och att applådera när man kör in i en ny kommun. Oavsett tid på dygnet. Jag lärde mig även att man kan trolla fram en show (var det i Malmö?) trots att agenten glömt att annonsera efter modeller.

2004 satte jag mig på skolbänken. Målet var rättsläkare (hade läst alldeles för många Kay Scarpetta-böcker) men hamnade på hjärtintensiven i Sunderbyn. Med Miós finfina storasyster som kollega. För att sluta cirkeln liksom?

I och med detta jubileum fick jag tillfälle att damma av minnen, och tänker på alla underbara människor jag mött! Tack! Och jag hittade också rätt så många bilder som jag inte ska visa barnen. Tssss! Stort grattis till de tjugo! Låt champagnekorkarna yra!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *