Ikväll tänker jag på ensamhet.

Jag sam-brottas jag lite med en vän runt temat och tänker både på hur härligt det kan vara att själv få en ensam stund (när ens kille är ute och motionerar) och då man får tända ett fikonljus och skriva lite blogg.

MEN samtidigt så förstår jag också att ensamheten inte alltid är självvald. Många av oss vill ha någon vid sin sida och mest troligt så vill vi alla känna oss älskade. Förälskade. Att ha någon att krypa ihop med när hösten väller in som en hotfull Mårran.

Sen hör jag om ensamheten som råder i ett förhållande. Då kommunikation upphört och att det enda som finns kvar är en vapenvila som inte leder någonstans. För uthärdlig för att bryta upp, för outhärdlig för att känna sig glad och stark.

Hur fyller vi då vår ensamma stund? Vilken lykta ska vi tändas för att ensamheten inte ska göra allt för svart? Vi har nätet och alla portaler som löper ut ifrån det, vi har teven och telefonen. Vi har släkt och vänner och… ändå så räcker det inte till ibland.

Jag hoppas att jag får vara en glimt av ljus för någon så där av och till och samtidigt så säger passar jag på att säga tack till alla som lyser upp mitt liv.