Om jag ändå hade haft plats för en bamsestol

Kruxet med att bo litet är att varje möbel blir så tongivande. Man kan inte slänga ihop vad som helst och tro att man kan gå helskinnad ut ur detta kaos. Nej jag tror på rena välstädade ytor med selektivt utvalda praktfulla pjäser. Som den här underbara fåtöljen av Hans J. Wegner t.ex.

Även om den ryms i mina önskningar så får den inte plats på mina golv. Men kanske hos dig? Klicka på den och kom till auktionen!

Oh yes + Oh nooo + Oh yes

Sista dagen i Göteborg. Ännu vilar en förkylning över mig, en ny form som gör en varm och kall om vartannat. Jag passar på att bekanta mig lilla Blanche och med mitt morbrorskap och jag leker “slänga-lakan-över-barn” och sno-ett-skärp-och-nästan-lämna-åter-det-leken. Oj så kul det är med små barn, man glömmer liksom bort det. Förkylningen drar sig tillbaka och jag hinkar i mig vatten.

Vi blir bjudna på en  avskedslunch av Mango och Granat på världens godaste thaimat ställe, på Moon Thai Kitchen. Ska du dit så beställ deras Tom kaa Gai, som för övrigt gjorde mig helt frisk.

Sedan hinner vi bara med en liten kaffe hemma med Bec & Lee innan taxin hämtar oss till Landvetter. Allt lugnt hittills. MEN vårt plan visar sig ha tappat en fönster (något mackel är det i all fall) och vi blir fördröjda. Snällt sitter svenskarna på rad och de suckar inte ens när de meddelar att planet nu är 90 minuter försenat men att de försöker byta ruta. ÅÅÅÅÅ, jag vet att mina stön inte hjälper men jag stönar ändå.

För att inte bli ett offer så tar jag mig till kassan och förhör mig om hur sista utvägen är att ta sig från Göteborg till Luleå denna kväll, DÅ VI MÅSTE vara i Luleå för ETT YTTERST VIKTIGT MÖTE. Jag låter påskina att det är i klass med att sätta upp håret på Silvia och den rara damen säger att det finns bara fem platser kvar till Luleå via Stockholm och att hela direktflighten kanhända måste ombokas och att de flesta måste vänta en dag till. Jag tjatar mig till 2 av de 5 platserna i förväg och avvaktar sedan fönsterisättningen.

När mannen vid gaten sedan tar mikrofonen och viskar något osammanhängande (en främmande dialekt förstärker min förvirring) så ropar jag ut med klar och hög stämmma över mina zoombie-med-resenärer “Du mumlar! Vi hör inte ett dugg vad du säger” (hör ni stressen). Mummelmannen visar sig prata tydligare utan mikrofon och det visar sig att de håller på att försöka flyga in ett nytt plan till oss. Detta är tecknet, vi rusar bort mot ombokningskontoret som lyckas omboka oss till SAS och tack vara älg-språngs-ben så hinner vi med den sista anslutningen mot Stockholm-Luleå. Amen.

PS: Då vi landat i Luleå och då vårt bagage är kvar på haveri-planet så kollar vi sedan på Luleå Airport om planet någonsin lyft därifrån. I Luleå säger de hoppfullt att planet nog kommer att lyfta när som helst från Göteborg. Jag försöker att inte himla med ögonen. Kanske tror de att jag skelar?