” Hej. Önskar råd, då du har erfarenhet. Har en son på 9 år, som blir kallad bög i skolan… Visst min son gillar glitter, diamanter, klädmedveten, noga med sitt hår, gillar att baka, sminka sin mamma. Han är artig, svär inte, en helyllekille med andra ord. För detta ses han som feminin av sin fröken, att han inte är som ”alla andra barn”, att han är ”annorlunda”. Jag ser det som sunt förnuft, att min son vågar vara sig själv, vare sig han blir/ är född gay eller inte. Jag älskar honom ändå, han är ju min stjärna:) och en duktig elev i alla ämnen dessutom. Hur blev du bemött i skolan av lärare och andra elever i den åldern, upplevde du detta i den låga åldern? Och i så fall hur hanterade du, dina föräldrar det? Skolans negativa bild  påverkar elever och skapar mobbing, något jag inte accepterar. Vart uppringd av en förälder som menade på att de minsann hade en bra värdegrund att se människor på och att hade deras barn kallat min son för bög så måste det funnits starka skäl för att göra det?!?.. Kan ju säga att jag inte höll med denna mamma alls! Råd önskas”

- Kära mamman. Kära mammor och pappor till barn som ”inte passar in”. Låt oss för en stund tänka oss vårt liv som ett pussel. Vi vet allihopa innerst inne att vi alla passar in någonstans, men vi är oftast för upptagna med att få ihop gräsmattan, ramen, alt träden, att vi inte ser stjärnorna som ska pusslas upp på himlen. Om vi börjar med mig så älskade jag guld, silver, smycken och smink ändå från det jag var liten. Jag tror jag sminkade mig från åk 5. Jag misstänker att min mamma försökte skydda mig undan allt detta och försökte klä mig som en ”vanlig grabb” Ja jag grät rätt mycket för att jag inte fick ha ett par röda byxor (mm mm) som jag fått av en tjejkompis. På den tiden fanns ju även kill & tjejfärger… Suck. Jag var hemskt nog mobbad från förskolan ändå upp till gymnasiet. Jag tror inte det var för att de egentligen inte tyckte om mig, men för att hålla ordning i lilla Gammelstad så försökte man kväva mig. Tack och lov så lyckades inte det. Vissa går dessvärre under, jag gick över. Jag vet inte hur jag gjorde det, men jag tog i med hela min kraft. Tids nog, föll saker på plats. För mig, för mina föräldrar, för min omgivning. Ett råd till dig som förälder är att inte låta folk ha hållhakar på dig, då tror den enfaldige att han äger dig. Nej blotta strupen och säg som det är. Sanningen är det enda som befriar.

Så till din son. Om du litar på sanningen och friheten så låt din son växa fritt. Han kan växa upp och bli precis vad som helst. Det låter som en fantastisk pusselbit! Det SKA finnas proffessionell hjälp att få på er skola, det ska finnas ett nät som motverkar mobbing. Kolla med kuratorn. Om du vill att jag ska hälsa på i klassen/ skolan hans så hör av dig. Ibland behöver vi föredömen. Det behöver jag iallfall. Lycka till, jag tror på dig!