FUCK OFF Hotel Negrescos catpee smelling barchairs

Ni som känner mig vet att jag har ett utsökt luktsinne som kan vara lika mycket till glädje som till sorg. Denna gång blev det till katastrof.

Vi hade tagit Fred, Marty, Aidan och Emme till Hotel Negrescos mytomspunna bar, ja den är otroligt vacker. MEN jag har ju tidigare berättat att de har en riktig katt som huserar bland deras tjusiga möbler och nu fick jag möta biverkningarna.

Kattjäveln hade ju pissat i min stol, ja där jag satt började det plötsligt osa katturin!!!! Då jag ställde mig upp så stod det klart för hela vårt sällskap att jag stank kattpiss. Hade nu min drink vart god (min Mojito var förskräcklig) hade nu musiken vart strålande (Herregud vilken usel pianist + trummaskin) så kanske jag hade kunnat svälja en kattodör, men inte denna gång.

Mon Dieu!!!

Mió: Parlez-vous anglais ?

Receptionist: Yes!

Mió: A cat must have taken a leak in my barchair!

Receptionist: What?

Mió: I just sat in fucking cat-pee in your barchair!!!

Receptionist: (Inga ord, bara ett utomkroppslig min)

Mió: Bonne nuit! (men en känsla av att man ska tordas ta upp även obekväma absurda samtalsämnen)

finfrämmandet anländer

Då kommer våra vänner. Math, Thom, Fred och Marty. Äntligen. Jag vet inte varför följande händer, men vi är lunchhungriga och jag vill ta med dem på ett riktigt fint ställe för att visa Nice från sin bästa sida. Det går fel och vi hamnar i källaren på en sorts djungelrestaurang. Ur-omysigt. Maten urdålig. Musiken vidrig (vem vill höra på hög house-musik då det försöker få ner vidrig mat?)

Sen blir det bättre. Vi får stor hjälp av Math / Thom då de pratar flytande franska. Vi hittar ett ställe som kan sälja vår säng och vår ena garderob, samtidigt som vi letar efter något mer passande till vår ”döds-bo-lycka”. Tack älskade vänner. Ja vi hade ju bara tänkt ställa ut möblerna på gatan och hoppats på att någon sänglös fann den, men nu slipper vi bli anklagade för nersmutsning.

Vi har hittat retur för glasflaskor, men sen är det ett töcken. Kartong vill de inte att vi slänger i vanliga soporna och vi har hört att varannan onsdag så kan man slänga ut all kartong på trottoaren, då de då samlar upp dem. Men vi är osäkra…

På kvällen så gör vi det rätt. Vi går på Café Bianco (igen) och äter sniglar och lamm (igen). Himmel.

– Tack för att ni kom och hälsade på! Välkommen igen, även om jag tydligen fick en släng av tourettes. Förlåt.

dagens inköp / väninväntan

Vi fjäskar till oss, vi handlar snittblommor. Vi väntar mer främmande idag. Fred och Marty kommer hit idag tillsammans med deras vänner (våra) Thom & Math.

Min make älskar kallor så kallor blir det. Själv har jag lite svårt att bestämma mig för om det är papegojtulpaner eller stora mörkröda rosor som mina favoriter. Jag tror jag väljer rosorna…

Inne på blomsteraffären så möter jag en florist, en sann ”vän till Dorothy”. Han håller på för evigt med att ”skapa” denna bukett. Så länge att jag blir urless. Den är helt ok, men på nåt sätt så vill han att jag ska avguda honom för att han kör ner en vit glitterkvist bland kallorna och sedan (paniiiik) sprayar ett av bladen med silverfärg. Herre-Gud, köper man snittblommor för att få en härligt doft i rummet vill man ju inte att det ska lukta bilverkstad.

Nåväl. Nu står de på bordet. Vi väntar på pojkarna. Var är de?

elektrobesök

Ja och så kommer de då äntligen – Aidan & Emma. Äldsta sonen och den fina flickvännen kommer farandes från Skara för att dela lite nyårsyra här i Frankrike. Det är 10 grader varmt och ännu har solen inte visat sig bakom den grå skyn, men det utlovas uppsprickning fram till helgen

Aidan har en likadan kamera som jag. Han försöker lära mig små finesser med den. Här fotar vi oss i nattmörker.

Helt plötsligt känner jag igen mig – är det inte så här min mamma brukar göra mot mig då jag är och hälsar på henne? På nåt sätt så hoppas att hon är mer förvirrad än jag för det känns som om det alltid är en skrivare, radio, dator, teve eller något elektroniskt som felar då jag är hos henne. Oftast rör det sig om ett slött dos-batteri eller en icke insatt sladd som man heroiskt får hela. Nu är det min tur, min tur att axla elektroniskt o-anvar. Jag såg det aldrig komma. Grattis.

home sweet Nice

Im home again. I´m in Nice.

Allt gick bra att flyga hit, inget snökaos, inga förseningar. Nej i går kväll var vi här i vår lägenhet i Frankrike, öppnade balkongdörren och satt där ute och (lätt huttrandes) drack ett glas vin.

Just nu sitter vi på ett café och väntar på Aidan och Emme (vår älsta son + flickvän) som flyger in vid lunch. Vi har fullt med saker att göra idag och även kicka igång det franska språket. Ja mannen här på caféet vägrar att lyssna på engelska. Bra!

Hoppas ni har det gott också, tja jag ser att det är 30 grader kallt i Luleå. Ti-hi.

Maggie & Jocke

Jag ska packa. Egentligen. Planet går i eftermiddag, men jag har fullt upp med så mycket annat. Min syster Maggie dyker upp och hennes son Jocke. God Jul!

Det är så här i jultid som man har tid att bara droppa förbi, annars verkar vi ha så fullt upp med annat. Nu har jag träffat 3 av 5 syskon denna jul. Det tycker jag är bra jobbat.

sista natten med gänget

Det är sista kvällen med våra vänner och vi har bjudit in dem till vår lägenhet för att fira av oss innan vi åker till Frankrike. På något sätt så har vi bjudit in så många att vi inte ryms i vår petita lägenhet, men då rycker Yen och Medelhavsmannen in som lokalsubstitut. Tack tack tack. Vi träffas för knytkalas.

Tack kära vänner som gör Luleå så vackert, tack för att ni rymmer oss i ert hjärta. Och även om man ibland kan bli syskonfrustrerade på varandra så är de ändå så kära, så nära. Nu ska jag packa, nu ska jag hoppas att inte Frankfurt är översnöat, ja vi har en mellanlandning där.

Ta hand om er. Amen.

Crispy Christmas in Tallberg

Det finns så många olika sätt att fira jul. Så många minnen av olika tomtetider, så många stearinupplysta sammankomster. Själva har vi inte varit hemma i Sverige på fem år, så detta kändes speciellt, att återvända till den by man var född i, där mor Sybille och far Jean-Való fortfarande huserar – Tallberg.

Invid mina föräldrar bor min syster Suzette, hennes man Stephen och deras ljuvliga ungar Symone och Mychelle. Hos dem sov vi över i gårdshuset. Nu pratar vi inte bara jul, jul strålande jul. Nu pratar vi JUL GOD DAMMIT DE LUXE, med julstämning som kryper in i varenda cell. Jag kommer aldrig att glömma denna jul 2010.

Vi tar en titt i deras kök. Försök sedan fantisera vidare med en bastu som hela tiden gick varm i källaren, med gott vin, med öppen spis, med kärlek.

Hemma hos mor och far samlades vi för att äta och prata om allt som är och allt som inte existerar. Av sex syskon så var det ju trots allt tre som lyckats komma och det är inte illa. Här ser ni mig, min make Zeb och vår dotter Amoranda. Vår älsta son Aidan passade på att åka till sin flickvän i Skara och Armand (vår minsting) var med sin mamma och xtra-pappa i Rutvik.

Här är min svägerska Lee och hennes fru (min syster) Bec och deras docksöta dotter Blanche.

Tack kära mor och far för att vi fick komma och vara en del av en fantastisk jul. Vi hade det så gott. Jag hade glömt bort att Sverige inte var farligt i juletid.

– Må en fortsatt frid följa er under resten av helgen. Kram – Mió.