Det blir ingen löprunda denna morgon, istället blir det en promenad med Zeb i den ljuva sensommaren. Vi går längs hamnen, längs de svindlande stora och svindyra båtarna. Vi rundar slutligen udden och ser den engelska promenaden som sensuellt sträcker ut sig och bjuder på dopp #ilovenice

På stranden väntar dessutom boken och vila men denna dag vill det sig liksom inte. Det är som en slumrande autim väckts till liv och bagatell-artade intryck stör mig till vansinne. En halv meter nedanför ligger två franska tjejer. Den ena solar och den andra spelar tetris. Hittills allt ok. MEN tetris-flickan spelar även musik från sin telefon som dessutom är DÅLIG! HÖG och dålig. Jag försöker att andas lugnt med jag känner mig som Magdalena Ribbing och jag önskar att jag hade en bättre fransk vokabulär där jag hade kunnat gå igenom strand-vett och etikett. HA HÖRLURAR DUMMA DU! Men jag säger inget utan blir istället orolig att denna vidriga musik får överrösta allt annat som är så underbart omkring.

Det hela toppas sedan av ett svenskt företag som är på kurs och 15 personer slår sig ner HUR NÄRA SOM HELST (Observera att stranden är rätt tom då turistsäsongen är över) De sätter igång att pinka in revir och överrösta varandra med ”skämt” och överträffa varandra i ”dråpliga historier”. OMG ta bort mig! Zeb vill inte flytta, nej han störs inte alls att vi nu är omringade av huliganer! Är det så här det känns att ha autism, att till synes bagatell-artade ljud-effekter tar över och man kan inte hålla sig lugn? Vi har ju en dotter som är autist så jag vet lite grand om vad jag skriver om, men ändå är det så mycket jag inte vet utan bara tar som det kommer. Då den ena svenska tjejen sedan säger ”alltså jag mötte en tjej från Turkiet och man hörde inte ett ord vad hon sa.. Man visste liksom inte om det var svenska ens” Då packar jag ihop väskan och stampar iväg. Hör de stenarna som dånar av vrede då mina flip-flops drar iväg? Jag hade kunnat sätta igång en debatt med tjejen men jag misstänker att jag hade gått över styr.

Jag lämnar Zeb på stranden och trampar iväg till gymet där jag tar i så att personalen blir orolig över mitt purpurfärgade ansikte. Men bort försvinner demonerna och jag blir lugn och snäll, ja en släng av autism har aldrig skadat någon. Amen.