I höst-rutan
Det är höst och här i norr så sniffar vi på förvintern. Det är dags att ha isskrapan till hands när man ska få igång bilen på morgnarna och man bör INTE glömma handskarna. När kvällen kommer så är det numera (Kungen säger så) helt legalt att inte gör någonting alls förutom att tända ljus, hälla upp ett glas rött vin och slå på teven!
Nu kanske ni undrar vad ni ska se och låt mig därför komma med några tips:
Netflix regnbågs-dokumentär: Paris is burning
Netflix spännings-serie: Mindhunter
Netflix långkörare: RuPaul´s Dragrace
Istället för Homeland: Fauda
(Ja ni har väl redan sett underbara ”Please like me”, ”Sense8”, ”The Fall” och ”Iris”?)
HBO komediserie: ”The Mindi Project”
HBO långkörare: ”Ray Donovan”
HBO komedi: ”Veep”
HBO konstiga fast spännande ”Mr Robot”
(Ja ni har väl redan sett ”The Night Of”, ”Girls”, ”Westworld” och ”Big little lies”?)
PS: På lördag börjar ”Så mycket bättre” på tv4 och jag har en bekant som är med!
Åter på gymet
Det är mitt i veckan och eftersom jag har haft en kota sned i ryggen så har jag fått ta det lite lugnt med träningen. Men idag så kör jag igång igen (efter hjälp av underbara Naprapatakuten) ja jag får en avbokning i samband med lunchen och ilar iväg. Here we go!
Man får vara rädd om den lilla kropp man har och vårda den ömt och låta den växa till sig så att den klarar alla strapatser man önskar utsätta den för. En intressant sak jag uppmärksammat i veckan är att 2 oberoende av varandra personer har sagt att jag har ”ungdomliga steg” och att jag går ”snabbt i trappor” Det här förbryllar mig: Går medelåldersmän sakta i trappor? Släpar och trevar de sig fram? Fyll i mina luckor under kommentarer snälla.
Hoppas ni får en underbar onsdag och att era steg är snärtiga och att ni går stabilt i alla trappor. Amen.
Nostalgi
Jag är mest lik på min mors sida, de var liksom annorlunda i färg och form än de andra i det område jag härstammar från. Fars släkt var kortväxta, kompakta, blonda och blåöga små grubblande stubbar, medan mors släkt var slankare, längre, högljuddare och hade mörkt hår och bruna ögon.
Men någonstans möttes denna stubbe, denna vildvittra och vi blev till. Och tiden går. Nu funderar jag mycket på vem mitt barnbarn Vincento är lik. Jag tycker mig se mina ögon, Aidans mun och mamman Emmes näsa, men i nästa sekund så förändras allt och nya drag blir synliga. Hur som helst så är vi två välsignade och lyckliga farfäder som turas om att hålla i vårt barnbarn.
Min mor sänder mig en bild av farmor Beda och farfar Sven och till min förvåning ser jag att min syster Zuzette har samma ögon och tandrad som farmor – det har jag aldrig uppmärksammat tidigare. På den här bilden så står de invid min syster Zuzettes hus, ja som var deras på den tiden. De små björkarna som tornar upp bakom dem är nu enorma men det är samma grusväg som ringlar sig upp från huset och ner till tjärnen.
Det är intressant att tänka att det en gång var, återigen kan ta plats i en ny kropp i en ny människa. Kanske bara med en ögonfärg eller ett sätt att gå, men på något sätt så reinkarneras något vidare medan annat försvinner ner i marken och blir något för björkarna att få näring av. Av jord är vi komna och jord skall vi åter varda, fast…
